Helan o halvan, Fred o Krig, Svart och vitt....

upp och ner...hit och dit.

Nä ok, jag ska ge mig. Men jag måste klargöra lite saker här i världen, mest för att jag tycker att det är så roligt att saker som borde vara uppenbara vänds och vrids på in i evigheternas evighet.

Det mest självklara torde vara att jag älskar min man, min man är alltså Jonas, för den som nu har missat detta. Jag älskar Jonas som min livspartner, han gör mig hel, komplett och han är den som jag tänder på i sexuella sammanhang, han är den jag vill leva och bo med och den jag vill dela mitt liv med så länge han vill ha mig. Han är också pappa till våra 2 barn som är en lika självklar del i livskärleken som Jonas själv. Ingen kan ersätta honom på något plan. Han är mitt livs kärlek.


Vidare vandrar vi till Emma som är min kvinnliga skuggpartner i livet. Hade jag vart bisexuell hade hon vart en stor enda kärlek. Men nu är jag inte det, så hon är min stora enda kärlek på ett annat sätt, nämligen att hon är den enda som kan bromsa och starta mig, påverka mig utan att reta upp mig och stötta mig där andra (av helt förståliga anledningar) blir panikslagna eller handlingsförlamade.

Mina syskon. Här vill jag tydliggöra en sak jävligt noga. Jag ÄLSKAR alla mina syskon, jag ÄLSKAR alla deras barn och jag kommer ALDRIG säga att jag tycker någon är ovälkommen, missanpassad eller att jag inte orkar med någon av dom.
Samuel och jag är väl dom som är varandra närmast och det kan ingen sätta kilar emellan. Man kan försöka och det kan verka som det har fungerat, men vi kan varandras inre så väl att det kommer aldrig bli kilat.
Den här veckan är jag extra stolt över min lillebror för han har hoppat höjdhopp i livsribbor och tagit sig fram som bare den, mycket bra jobbat!

Nillan & Anders. Fina vänner, fina människor, ärliga, uppriktiga och hjälpsamma. Dom är oss alltid nära hjärtat.

Nu kommer väl årets snackis om mig då. Michael. Vi halkade ihop på ett bananskal kan man säga och jag har från dag ett känt att han erbjuder mig något extra i lockelser. Jag har funderat hur det kan kännas så, när jag så innerligt älskar Jonas. Jag är ju liksom inte kär i Michael. Jag känner inte för honom alls på DET sättet...men jag känner ju något nytt?!¨
Snackisen är ju självklar, vi ligger med varandra...NOT. Jag kan avslöja att han och min andra stora kärlek i livets vänkärna (Emma) är nyförälskade och lyckliga och passar otroligt fint ihop...o när dom klaffade kändes det så självklart och rätt allting. Så nej gott folk, jag är inte kär i Michael.
Men jag har under veckorna kommit på det, vad det är som händer. Han är min manliga personlighet. Han delar stora bitar av musikintresse som jag bär med mig, prog, visor, textkänningar. Han vill mycket, han vill gärna och det ska helst ske nu. Han bryr sig om dom han fastnar för. Han tänker i flera led, som jag gör...och i mångt och mycket är han en oväntad personlighet som liksom osynligt gör saker som gör att samhället flyter på i sakta mak...han finns på ställen jag inte ens anade...o jag har visat mig vara en sån allt i allo i hans värld med...på saker han inte anade.
Vi är på många sätt väldigt lika, väldigt raka och öppna...vi har motpooler med, det vore för jävla skumt annars, men jag tror han är min manliga personlighetsskugga...därav de impulsiva gilla-känslorna som snabbt uppkom.
Så inte konstigt att han föll pang o bom för Emma...jag älskar ju henne, då är det klart han gör det! Han o Jonas är som snevridna kreativa busungar ihop, det gör mig glad i själen.

 För Ni ska förstå det, att finna mannen i sitt liv och leva med honom och sen släppa in en personlighet av det manliga könet som nära vän...det är långt ifrån alla makar som klarar det. Jag älskar Jonas för att jag vet att han litar på mig, jag litar lika fullt ut på honom.
Emma har tillit för Michael och för mig...tack o lov.

Så tack Livet för att du plussar ihop människors öden till det mer positiva ibland...allt blir så mycket bättre då.

Nu ska jag se om min make, min fina och mycket heta Jonas, vill krypa ner med mig i våran säng. För honom förstår Ni...honom ligger jag mer än gärna med ;-) O efter 12 år borde väl inte DET va så förvånandsvärt för Tibroborna ;-)

Var rädda om rariteter som äkta vänner och starka känslor, dom växer sällan på träd. Klipp av fel rot och hela trädet kan dö, beskär trädet rätt och det kommer bära frukt i många, många år.

Godnatt.