Jag har kommit på det...nu jäklar!

Här ska spelas kontra! Nu har jag kopplat grepp...jag fattar. 12 osynliga band att hitta schema med toner i. 12 fuskpunkter uppsatta ihop med numrering på kontrahalsen. 1 schema som visar vad som händer på var sträng vid var punkt. Så hej hå...sök på toner eller tabs och spela med och testa varianter tills det sätter sig...blir en vana...kunskap och rutin. Tills man hör....öva o öva o öva :-D

I går var vi i Askersund och firade Amanda som fyller 18 och Arwen som blir 5. Mycket lyckat och stor uppsluttning.
I övrigt är det inte möe med den här tanten...måste akutbesöka tandis...o det utöver 2 nya sår.
Nu ska jag sussa minsann...

Finns alltid här

Lady Antebellum Never alone, svensk tolkningstext, Ellen Hagerö (kopieringsförbud)

Må små änglar dig skydda
Oro dig lämna
Ödet dig bära
När tiden når dit

Du ska ha så det täcker
Trots motstånd som räcker
Känn i ditt inre
Jag finns alltid här

Låt dig skratta till tårar
Finn vänner värt namnet
För vart år som sen går
Deras vikt blir till guld

Du ska vinna
va ödmjuk
Le mer än du grubblar
Åh om du sen tvekar
Jag finns alltid här

Finns alltid här
Jag finns alltid här
Jag bär upp varje steg på din stig
När du kämpar totalt
Åh vart du än går
Så stannar jag där
Troget jag stöttar dig
Följer dig
Fram till du hittar din väg

Jo jag tänker va ärlig
Allt går inte mota
Jag kan inte stoppa
Stormar som går
Så när brisen blir kraftig
Oh rädslorna vaknar
Känn då min kärlek
Jag finns alltid här


Finns alltid här
Jag finns alltid här
Jag bär upp varje steg på din stig
När du kämpar totalt
Åh vart du än går
Så stannar jag där
Troget jag stöttar dig
Följer dig
Fram till du hittar din väg

Må små änglar dig skydda
Oro dig lämna
Så ödet dig bära
När tiden når dit
Åh när brisen blir kraftig
Oh skräcken vill vakna
Känn då min kärlek
Jag finns alltid här


Finns alltid här
Jag finns alltid här
Jag bär upp varje steg på din stig
När du kämpar totalt
Åh vart du än går
Så stannar jag där
Troget jag stöttar dig
Följer dig
Fram till du hittar din väg


Troget jag stöttar dig
Följer dig
Fram till du hittar din väg

Lögner, lögner och mer lögner.

Det finns skeden i livet då man lär sig att bli expert på att manipulera, ljuga, spä på, dra ifrån, snärja samman och få sig själv att framstå som minst skyldig i dom mest absurda situationer.
Missbrukare gör det, människor med ätstörningar, sol och vårare mfl.

Jag tror att många människor, ja de flesta av oss snärjer in sig om man hamnat i lite ouppklarade och trassliga situationer. Man drar lite vita lögner så framstår man inte som så skyldig och man behöver inte axla ett riktigt lika tungt konsekvent samvete.

Men det finns oskrivna ramar även för dessa beteenden. När  små undanflykter formas om till opropitonella lögner där man trasslar in än den ena och än den andra för att framstå som något offer som mår skit...då vet i fan  längre.

Jag är fortfarande så otroligt jävla förbannad på mig själv som låter detta ta min energi, men jag kan inte bara släppa det faktum att man nyttjar människor som jag älskar som några jävla brickor  i ett spel.
.
Hur man, fast jag finns inom 50 m area blåljuger om saker som uppenbart är osant. Samma telefonnummer kan inte befinna sig på 3 km avstånd från varandra kring samma tidpunkt...det är OMÖJLIGT.

Hur man säger att man inte vet om att här låg gäster och sov fast det nämnts inte mindre än 10 minuter efter det att telefonterrorn börjar kl 6.07 på morgonen...o ÄNDÅ  ringer man 27 ggr på husets samtliga nummer under 2 timmars tid.

Hur man åt ett håll beklagar sig hur ensamt övergiven man är, hur man bryter samman och inte klarar av livet, hur man inga svar fått, hur någon bara försvunnit ur ens tillvaro utan minsta spår, utan minsta svar, utan att ta minsta ansvar, medan man till mig skriftligen säger att så är det inte alls...långt ifrån.

Hur man försöker kila, manipulera, förbjuda och trassla till saker om och om igen.

Och jag, mitt dumma jävla huvud, köpte version ett och det höll på att förstöra en av mina viktigaste familjerelationer för all framtid.
När sen det var "förlåtet och glömt" så börjas det om, vänder och vrider på saker.

Jag är inte den smidigaste, jag blir arg, jag håller inte käft och jag kan överreagera i en del situationer. Men att lämna den här "lilla incidenten" helt åt sitt öde, det vet i fan förståss. Jag tycker nog att oberoende granskande personer bör kolla över läget. Jag har samlat det jag har kvar av sms och liknande. Overkligt.

Men från min sida är denne persons ord, offerkofta och gråtande vatten för mig numera. Vatten. Äckligt, skitigt bäckavatten.

Att bryta ner en annan individ så hårt som denne lyckats med är för mig obekripligt. Bonusen på det sen då blir att min energi togs ifrån mig i Torsdags i samband med allt detta. Så här ligger jag nu...fullmedicinerad och med familjen i Arvika på semester, för att denne personen tog sig friheten att riva upp himmel och jord och sen be alla i omgivningen sortera ordning på det igen. Offerkofta.

Och nej, det är inte synd om mig, för jag har en förstående familj, tack och lov. Men tacka fan för att jag sörjer att jag blir fråntagen tid med MIN familj, bara för att denna individen härjar fritt och alltid är en stackars, som SKA ha centrumplacering och klanka ner på mina nära och kära.

Åt helvete med det. Det är färdigt med det nu. Aldrig igen. Lev du med det faktum att du tog mina barns mamma från dom under vår semester...för det lyckades du med, det måste kännas som segerns sötma, att lyckas straffa små barn som inte ens vet vad som händer. Moget? Genomtänkt? Nä...men offerkofta...

Nu ska jag sova...igen....3e omgången idag. Försöker kapsla ihop ny energi, så vi kan ta med våra barn på en större utflykt iaf...HELA FAMILJEN ihop.

Så det var dagen "lilla" ventil.

Jag är stenrik...

...ja jag är ju det. Inte på pengar dock. Men av en kärleksfull omgivning full i förståelse och empati.
Jag kan förstå att detta kaos kring mig verkar förvirrande och kanske rent överdramatiserat i folks ögon.
Men vi lever inte i någon rosenrosa fluffvärld i den här familjen. Den är snarare brutalt kringkastande, våran värld.
Jag har alltid engagerat mig för mycket i allt och alla och därför också vart oerhört sårbar.
Jag har insikter i att jag ofta går på hårt, mycket och ofta väldigt rakt. Många ggr skrämmer det folk.
Så har vi då alla våra diagnoser. Vi har ändå viss balans nu sen pusselbitar faller på plats. Vissa saker blir lättare då. Andra svårare. Min diagnos...ME (läs gärna på om den på www.gottfrieskliniken.se) är inte lätt att acceptera. Den kräver en massa planerande för att kunna genomföra aktiviteter. Bara att handla kräver inplanerad vila innan och efter. Då kan ni förstå hur jag måste kapsla för att åka långt, vo hemifrån och anpassa mig.
Nu hade jag dock planerat och pacat (balanserat och kapslat energi) för att kunna fira semester med finaste ungarna man kan få och världens goaste man. Jag ville verkligen åka o träffa alla "hemma" i Värmland.

Igår stals min samlade kraft. Jag har försökt bygga upp det som gått under dagen...men jag fick ge upp. Jag får stanna hemma.

Jag antar att jag inte ens behöver tala om hur smärtsamt det är inombords att behöva offra de mina för någon annan tycker sig ha rätt att vända världen upp och ner stup i kvarten.
Du är inget offer i det här...du är en manipulativ skådrspelare.

Så nu ligger jag här. Apatiskt ebergidränerad och kan inte åka med min familj.
Jag vet dock att dom kommer få fina dagar och massa mys...men jag ville också dela det med dom.

Så jsg tillåter mig själv att vara lite bitter och ledsen iaf...för jag vill kunna vara med dom jag älskar..utan att riskera hälsa som kan ge permanenta skador.

Jonas min fina. Jag älskar dig o barnen....glöm aldrig det!

Därinvid helvetets portar...

...sitter människor jävligare än satan själv, gnider och skrider planer, förstör, dränerar, ser sig själva i som offer i situationer som man själv väljer att sätta sig, beblanda sig med, härja kring.

Jag hade kapslat lite energi för att klara njuta nu i dessa dagar två med värmlandsbesöket. Tyvärr togs den kapseln ifrån mig och dagen till ära ligger jag bokstavligen talat back istället.

Så nu får vi se då. Imorgon ska avfärd till svärföräldrarna ske, men som det ser ut just nu så kommer jag bli kvar här hemma, försöka bygga upp en ny kapsel i några dagars ensamhet för att jag och Jonas ska kunna ta oss ut med barnen på något lite större.

Så jag tackar allra ödmjukast för gårdagens turbulens som det så fint bjöds på, ni förstörde ju bara typ en vecka av vår semestertid vi har gemensamt här i familjen...nu hoppas jag på att komma i kapp för att kunna ge man och barn lite mer av mig till dom och inte offra det på folk som tror sig veta vad dom håller på med...om och om igen.

Jag älskar min fina familj, jag älskar min mor o far och mina bröder och deras barn...behöver jag så strider jag för dom alla tills jag död faller ner....ordagrant.
De få, men äkta, vänner som finns invid mig har samma förmån. Och vet ni vad det finaste är, samtliga ovan nämnda gör det samma för mig vid behov. Vi är av starkt virke när vi står öppna och gemnsamt samlade som en enhet. Glöm aldrig det.

Nu sängen.

Tack.

Jag vill tacka Kent o Cissi och deras härlige lille grabb Oscar på 2 år. Ni har (i vårt kaotiska liv) förgyllt några dagar och jag känner mig aldrig dum eller värdelös när saker brakar och ni är i närheten.
Igår hade vi mysdag på STellas och sen donken. Imorse gick alla till minizoo utom jag...min energi dog efter gårdagens turbulens...tyvärr.

Men tack för härliga dagar ni fina goa vänner, hoppas vi ses snart igen <3

Den novellen jag vill vräka ur mig idag...

sparar jag av hänsyn till min bror och hans barn. Men fy fan säger jag bara...fy fan.

Jag gör ett helt nytt inlägg imorgon om mer trevligheter, vårt goa besök tex. Men just nu spottar jag bara...

Och ur Eva & Adam föddes människan...

...
Nej inte så kanske, inte i allas tro iaf. Men jag är född av en Ewa iaf, pappa heter dock inte Adam, utan Anders.

Känslan för dom är innerlig och alltjämt där. Eftersom jag en gång skrev en så fin text till dom så får den beskriva allt. (Att jag sjunger falskt får ni bortse ifrån, jag KAN INTE sjunga, men det bjussar jag på!) Nyproduktion med lite bildspel till.

Till min kära mamma, till min kära pappa, jag har något jag vill säga er.
Genom hela livet har ni funnits här bara för att se efter oss
Genom glädje och sorg, genom skratt och gråt
Genom livet har ni gått med oss och ni stöttar oss så bra som det går

Det är en kärlek som finns här i denna familj
Ni har grundat den redan från start i mitt liv
Det finns humor och närhet och tårar ibland
Ja ni gjort allt som man ska ha gjort.

Var en stark person, var en egen människa,
lär dig leva som en individ
Var rädda om varandra o var rädd om andra
Var även rädd om dig själv såklart
Ni gett mig goda grunder att klara stå på egna ben
Frihet under ansvar såklart ja det är något som ni har lärt mig med


Det är en kärlek som finns här i denna familj
Ni har grundat den redan från start i mitt liv
Det finns humor och närhet och tårar ibland
Ja ni gjort allt som man ska ha gjort.

Det är Er dag idag
Jag vill tacka er för allt ni gjort
Med vänner och släkt här idag
Ska ni firas tills natten är sen
Jag gratulerar på er stora dag


Det är en kärlek som finns här i denna familj
Ni har grundat den redan från start i mitt liv
Det finns humor och närhet och tårar ibland
Ja ni gjort allt som man ska ha gjort
Ja ni gjort allt som man ska ha gjort

Helan o halvan, Fred o Krig, Svart och vitt....

upp och ner...hit och dit.

Nä ok, jag ska ge mig. Men jag måste klargöra lite saker här i världen, mest för att jag tycker att det är så roligt att saker som borde vara uppenbara vänds och vrids på in i evigheternas evighet.

Det mest självklara torde vara att jag älskar min man, min man är alltså Jonas, för den som nu har missat detta. Jag älskar Jonas som min livspartner, han gör mig hel, komplett och han är den som jag tänder på i sexuella sammanhang, han är den jag vill leva och bo med och den jag vill dela mitt liv med så länge han vill ha mig. Han är också pappa till våra 2 barn som är en lika självklar del i livskärleken som Jonas själv. Ingen kan ersätta honom på något plan. Han är mitt livs kärlek.


Vidare vandrar vi till Emma som är min kvinnliga skuggpartner i livet. Hade jag vart bisexuell hade hon vart en stor enda kärlek. Men nu är jag inte det, så hon är min stora enda kärlek på ett annat sätt, nämligen att hon är den enda som kan bromsa och starta mig, påverka mig utan att reta upp mig och stötta mig där andra (av helt förståliga anledningar) blir panikslagna eller handlingsförlamade.

Mina syskon. Här vill jag tydliggöra en sak jävligt noga. Jag ÄLSKAR alla mina syskon, jag ÄLSKAR alla deras barn och jag kommer ALDRIG säga att jag tycker någon är ovälkommen, missanpassad eller att jag inte orkar med någon av dom.
Samuel och jag är väl dom som är varandra närmast och det kan ingen sätta kilar emellan. Man kan försöka och det kan verka som det har fungerat, men vi kan varandras inre så väl att det kommer aldrig bli kilat.
Den här veckan är jag extra stolt över min lillebror för han har hoppat höjdhopp i livsribbor och tagit sig fram som bare den, mycket bra jobbat!

Nillan & Anders. Fina vänner, fina människor, ärliga, uppriktiga och hjälpsamma. Dom är oss alltid nära hjärtat.

Nu kommer väl årets snackis om mig då. Michael. Vi halkade ihop på ett bananskal kan man säga och jag har från dag ett känt att han erbjuder mig något extra i lockelser. Jag har funderat hur det kan kännas så, när jag så innerligt älskar Jonas. Jag är ju liksom inte kär i Michael. Jag känner inte för honom alls på DET sättet...men jag känner ju något nytt?!¨
Snackisen är ju självklar, vi ligger med varandra...NOT. Jag kan avslöja att han och min andra stora kärlek i livets vänkärna (Emma) är nyförälskade och lyckliga och passar otroligt fint ihop...o när dom klaffade kändes det så självklart och rätt allting. Så nej gott folk, jag är inte kär i Michael.
Men jag har under veckorna kommit på det, vad det är som händer. Han är min manliga personlighet. Han delar stora bitar av musikintresse som jag bär med mig, prog, visor, textkänningar. Han vill mycket, han vill gärna och det ska helst ske nu. Han bryr sig om dom han fastnar för. Han tänker i flera led, som jag gör...och i mångt och mycket är han en oväntad personlighet som liksom osynligt gör saker som gör att samhället flyter på i sakta mak...han finns på ställen jag inte ens anade...o jag har visat mig vara en sån allt i allo i hans värld med...på saker han inte anade.
Vi är på många sätt väldigt lika, väldigt raka och öppna...vi har motpooler med, det vore för jävla skumt annars, men jag tror han är min manliga personlighetsskugga...därav de impulsiva gilla-känslorna som snabbt uppkom.
Så inte konstigt att han föll pang o bom för Emma...jag älskar ju henne, då är det klart han gör det! Han o Jonas är som snevridna kreativa busungar ihop, det gör mig glad i själen.

 För Ni ska förstå det, att finna mannen i sitt liv och leva med honom och sen släppa in en personlighet av det manliga könet som nära vän...det är långt ifrån alla makar som klarar det. Jag älskar Jonas för att jag vet att han litar på mig, jag litar lika fullt ut på honom.
Emma har tillit för Michael och för mig...tack o lov.

Så tack Livet för att du plussar ihop människors öden till det mer positiva ibland...allt blir så mycket bättre då.

Nu ska jag se om min make, min fina och mycket heta Jonas, vill krypa ner med mig i våran säng. För honom förstår Ni...honom ligger jag mer än gärna med ;-) O efter 12 år borde väl inte DET va så förvånandsvärt för Tibroborna ;-)

Var rädda om rariteter som äkta vänner och starka känslor, dom växer sällan på träd. Klipp av fel rot och hela trädet kan dö, beskär trädet rätt och det kommer bära frukt i många, många år.

Godnatt.

Min ME-trötta hjärna..

...o för allan del också kropp...Hua liga vilken jobbig dag idag.

Men grattis älskade Jonas på din födelsedag <3

Midsommarafton.

Ja jag måste ju ta mig tid att berätta om denna härliga dag vi slutligen, barnlediga, kom iväg på.
Vi firade ute i Eggby med Emma och hennes helt fantastiska släkt med anhöriga.

Det åts god mat, sjöngs snapsvisor, dracks snaps till dom såklart, lektes 3-kamp, dansades runt midsommarstång, hölls allsång, tipspromenad, prisutdelningar, fika, grillat, mer dryck, mer mat, tårta, godis, trubadur/liveband, tältbygge, skratt, historier och allmänt jättetrevligt hela dagen. Visst kom hällregn på kvällen, men vi satt säkrade i bra byggen av partytält och festen stördes inte en sekund av blåst eller regn.

Mitt varmaste tack till alla som deltog, till mor o far som tog kidsen och till Nillan o Anders som var här o kikade till mina skruttar i buren <3.

Tja, tänk om jag vart aktivare med kameran då....men men, jag har huvudet fullt i minneslycka.

_____________________________________________

Midsommardagen gick bilen sönder på vägen hem....bogsering fick det bli, den står på verkstad nu...jippie. Men DET ska icke få förstöra den glada midsommaraftonen, så det så.

Funderar och funderar.

Ja det finns så mycket kring NPS-diagnoser att tycka och tänka till om och det finns forskning och åsikter och erfarenheter.
Jag lever ju i en neurobubbla. Det är inte jag som är diagnostiserad med den här typen av diagnos. Min man har ADHD, dottern har asperger, sonen utreds för ADHD. Dessutom har mannen tydlig asperger, diagnosen är bekräftad men avsagd från papper...pga arbetssökande.

Min dotters symptom började tidigt. Hon ville inte sova med oss och inte dela sovrum. När hon fick sova i eget rum så försvann problemet. Min förstfödda! Min modersinstinkt skrek att så här ska det inte vara. Jag pratade med BVC som sa att vi fått en trygg individ. Dottern ville inte ammas, inte heller ligga i famnen och få flaskersättning. I babysitter åt hon ersättning i 3 månader. Sen fick hon gröt...och snart mat på det. Någonstans följde jag hennes instinkter för det var liksom det som kändes primärt.
Vid ett år började tösen bära skor mellan två rum...varje morgon samma rutin om och om igen.
Hon föll och blev arg...hon hade inte ont men var arg. Hon skrek tills hon 45 minuter senare gick i affekt och kroppen stängde av i kramp.
BVC hävdade ettårstrots. Saker fortsatte med besatthet av morfar, egna ordval, bredvidlekande och mer och stora utbrott.
Vid 4 år hade jag tröttnat på BVCs trotsbeskyllningar och begärde hjälp. Dom tyckte jag skulle tvångshålla henne vid utbrott...vilket vi också gjorde.
Vid utredning blev vi stämplade som rutinbristande föräldrar med okonsekvent uppfostrande och hela familjen blev förpassade till familjeenheten för granskning.
Psykologen där blev bestört över remissen. Han ville börja om och psykologer, neurologer, psykiatrier, läkare och beteendevetare blev inkopplade. Under samma veva började maken utredas.
Slutligen kopplades Håkan Järvå in för att lägga pusslet komplett och han fick också ihop diagnosen.
Aspergers syndrom, peceptionella problem, hög intelligens, copycat. In med allt bara.
Maken fick samtidigt ADHD-diagnodsen satt och jag kraschade mer och mer. Fick slutligen utreda mig själv och efter 47 slaskdiagnoser fick jag komma till Gottfries med specialister och fick min ME-diagnos. Vi ville Zanna så väl. Vi tränade henne, försökte få henne att se och förstå världen genom samhällets ögon. Förklara, träna, läsa, bara hjälpa. Men vi stjälpte. Vi sågvinte henne, vi lyssnade inte till hennes individ. Vi ville bara "jobba" bort hennes svårigheter.
Men samtidigt läste jag...o läste oxh hittade till slut Den kompletta guiden till aspergers syndrom. Den är skriven av Tony Attwood och Håkan Järvå har översatt. Boken tar upp forskning, kriterier, aspies egna uppfattningar, anhörigas svårigheter att förstå och nå fram.
Jag läste och granskade och svalde mib stolthet. Jag har ingen rätt att vilja tvätta eller medicinera bort min dotters egna jag. Det måste finnas bättre vägar. Vägar som passar hennes hjärna. Och efter letande kom baletten in i livet. Struktur och ordning med kreativitet och utrymme. Hon tömde sin vardag där och kunde kommunicera med oss igen. Utbrotten minskade markant. Nu dansar hon även showdans och vill bli tåspetsproffs. Hon har pratat om instrument och fastnade för dragspel. In på ett bananskal kom Michael i vårt liv. Han spelar dragspel. Vi köpte dragspel och hon suger in Michaels lärdom och kunskap. Hennes kreativitet dödar ångesten i mångt och mycket. Inga mediciner. Hon får mörkerhormon...alla behöver sömn.
Men att tro som förälder att vi genom vår syn ska kunna få våra egensinnade barn att må bra det kommer leda till ångest som vi tror ska behandlas med kemiska obalans...när det är vår stolthet som förälder som behöver sänkas. Vi måste bli antenner och mottagare för våra fantastiska individer och hjälpa dom att finna sin ångestlindring. Våra barn går genom två verkligheter. Vi kan inte ta bort varesig den ena eller den andra utan att skada individen.
Vi måste finna balans och acceptans och förstå att vi är inte lösningen. Vi ska vara stödet som finns när världarna krockar. Vi ska tolka så samhället förstår individen. Individen ska inte pressas in i samhället.
Föräldrar är viktiga...individen är viktigast.
Sluta sök bot på personligheten och börja finna balans i världen. Får man bli den man har förmågan till att vara så kommer samhället utvecklas och mediciner kommer aldrig vara det första alternativet. Det kommer acceptans att vara.
Livet ska levas, kreativitet främjas, livet balanseras.
Se människan i ditt barn. Sluta sök bot på diagnosen.
Väl bemött.
ELLEN.

Ojoj, så mycket att förtälla,så lite energi.

Men Tack alla inblandade denna midsommaren iaf. Jag ska ge er mer personlig uppföljning senare.Godnatt på Er och trevlig midsommarhelg fortsatt.

Att ha användning av sin asperger.

Idag köpte vi ett dragspel till Zanna. Hon har ju dansuppehåll och av någon anledning fastnade hon för ett tag sen för dragspel.
Michael kom idag...vi gick till Candela o kikade o fikade lite. M träffade en bekant och dragspel kom upp och mannen hade ett i lagom strl till Zanna. Vi fick ett fint pris och jag kände magkänslan av att detta vill hon verkligen. Så jag köpte det.
Väl hemma spelade hon Blinka lilla stjärna men först pekfingervals men M lärde henne fingersättningen direkt efter det eftersom hon hade naturligt lätt att förstå vad han menade. Hon är duktig...och otroligt vacker när hon sitter med dragspelet.
Pontus har övat trix på bmx och på kväll kom Emma och bjussa på mat.
Det blir varnhem på midsommar. Mamma och pappa valde att fira med barnbarnen så då får vi vuxenfira...o tälta. Det ska bli mysigt.

Nu ska jag somna nära min fina man. Besöket på hud orkar jag inte ens skriva om nu...jag blir bara FÖRBANNAD!

Det hande ju behövts...

...men verkar inte bli av.
Hade vart trevligt att få möjligheten att faktiskt få vara barnlediga och bara vara. För det har väl inte undgått att saker knacklar lite här...Jonas och jag har kämpat lite det sista. 12 år är lite tjosan egentligen MEN när halva den tiden gått åt till huskaos, utredningar, diagnoser och tidsbrist, tidspress och ekonomiska svajningar iform av arbetslöshet och utförsäkringar om vartannat...ja då blir det svårt att hitta varesig passion eller energier ibland. Nu har det vart tyngre än vanligt och faktiskt svaj på allvar. Så vi hade hoppats på att få barnvakt för att tälta över midsommar...kanske låter knepigt men det kändes som en skitkul grej som vi hade behövt.
Men nu blir det nog inte så....o barnen är ju faktiskt våra...så man får jobba på acceptans istället. Det löser sig....nu tar jag min totala energibrist och ger upp för detta dygnet. Hej svejs.

Det borde bara vara lycka

Fina vänner o massor av skratt och ändå strilar tårar. Det kommer gå i graven med hela skiten. Jag inser det ju mer logik jag försker förstå. Jag älskar en person....han tvivlar pga av situation...orkar inte förklara...lipar klart i min ensamhet....

Ljudet av kontran

Arg så jag ta mig fan kokade...eller besviken...eller ledsen...eller hjälplös....eller värdelös...eller oduglig...ja bara välj. Men Nillan o Anders kom tillbaka och sen kom Michael o greppade Svarta Änkan och allt eftersom ljudet kryper i mitt skinn så kommer så också lugnet i mig. Fokus och vilja och passionen för att lära mig klättra i basgångarnas olika mönster.
En liten koncert senare med Tjernobyls brandkår i improvisation så var sinnet lättare. Nu ligger vi här och ja...läget är spänt. Ska sova iaf...jag som inget vettigt gör om dagarna ska hinna med dubbla skolavslutningar imorgon..

Tar den här värken till knock out nu. Godnatt.

Du vet väl om att du är värdefull...

Ja, vet Du det?
Det är nämligen så att jag har kanske inte 100 fina vänner längre men jag har banne mig de finaste vänner man kan ha, så det så. Jag har också en snygger, sexig och trogen man som jag älskar av hela mitt hjärta. Ja det svajar som en mast i storm ibland men efter 12 år kan man inte förvänta sig mirakel. Mina barn, dom är finast av alla barn, det bara är så <3 Oh sen är det resten av min familj och svärfamilj, Ni förstår inte vidden av lojalitet i den här släkten...dom är helig mark....nu och för alltid.

Jag är VÄRDELÖS på att hinna med att höra av  mig, den som far mest illa av det är älskade Nillan eftersom hon har svårt att förstå att hon är accepterad, fin och så välkommen att bara komma ändå...och det är Anders med.
Nillan och jag vi delar passionen för våra vampyrer och annat galenskap och jag ser henne som en av "de mina".

Emma har lärt sig att komma, kliva in och förse sig och mig. Hon är liksom en familjemedlem och både jag och Jonas tycker om henne hjärtligt. Hon kan mig så väl nu, med mina brister och fel och galenskap. Hon delar min passion för revy och förstår min galenskap med att spela instrument. Hon är också min handbroms.

Michael då...som på ett underligt vis virvlade in och snörpte mitt inre...på ett sätt jag normalt kan känna för tjejkompisar, lite mer, lite intensivare. Det visade sig att han är en underbar spjuver, han liksom bara hör hemma här...inte bara hos mig utan med Jonas och barnen och på ett bananskal med Emma <3 Min euforiska nästan spirituella känsla som vällde över mig hade en mening tror jag, meningen var Emma...deras aura är sjukt stark bredvid varandra.

Det här är min nuvarande kärna, kärnan jag lägger min tillit till, bygger upp mig med hjälp av och som jag vill finnas till för när livet svajar för dom.

Saker kanske verkar gå undan här och ja...ofta gör dom det. Men min kärna är alltid välkommen, kom och gå som barn i huset, jag vet att ni finner er i och förstår om jag är liggande, men jag ser er aldrig som störande eller ovälkomna.

Ni är värdefulla och älskade, var och en av Er. Jag är dålig på att hålla råden, höra av mig och hålla igång, men mina ord står jag för. Nu finns dom på pränt. Kom också ihåg att här kommer vi som vi är, duger som vi är och ingen ska behöva göra sig till för att räcka till, acceptera och respektera våra likheter och olikheter i "Lustiga huset", likväl som våra normaliteter, onormaliteter, abnormieter, logik, ologik, diagnoser och sjukdomar...då kan vi skratta oss igenom var bagatell eller vart krig som hoppar på oss.

Nu kryper jag ner bredvid världens finaste make <3

Nattinlägg

Det får bli förbannat kort...kl är över 04.00  Jag skulle hämta kläder...glömde. Jo jag mår skit...det är så.
Men samma människor som tog kraschen i helgen kom idag hit och ställde mig iaf på benen igen. Skrattat har jag gjort men med galna genier som Jonas o Michael i samma rum så blir liksom inget tabu...underbart!
Och min fina Emma. Syret i mitt tröga blod. Jag älskar Er. <3

Det måste krävas ett geni

För att lyckas med att sabba en av de mest skrattfyllda dagar på länge. Det tvärvände jag för alla inblandade när min smarta hjärna beslutade sig för att beblanda goa vänner i en soppa av ångest och förflutna känslor utan en tanke på hur fruktansvärt fel allt skulle framstå.
Jag längtade tillsist till en enda famn. Jonas. Han kan den här sidan av mig. Han vet vad som behöver göras och sägas och vi pratade länge inatt.
Jag kan väl tycka att vi kom en bit...men jag kan också säga att så rädd som jag är för min sjukdom just nu har jag inte tidigare vart. Han tröttnar o blir frustrerad över mitt liggande o min energibrist...med all rätt, jag gör ju också det. Då blir det plötsligt så att jag känner att jag borde pressa mig lite mer...o det resulterar i total krasch. Jag hatar ME-diagnosen. Jag hatar den för det känns som den tar alla från mig som alltid funnits. Vänner som försvann o nu Jonas som inte vet hur länge detta kan pågå...mina barn sen då?
Ångesten är total idag...ångest och förtvivlan och jag vill få fly...helt.
Jag avslutar med ett innerligt förlåt till Emma och Michael...jag kommer må dåligt o straffa mig länge för hur det blev igår. Alkoholen uteblir ett tag nu...helt.
Jonas. Jag älskar dig. Du är min lyckliga stjärna.

Over and out.