Tuff vecka tyvärr...

Så var kaoset igång för min dotter igen. Varför är barn så satans elaka?
Zanna fick ju påhälsning här av 4 ungar som hånade henne, skrattade åt henne och var elaka till den gräns att jag (som hörde allt) kände att nu fick det vara nog. Det hela bottnade i ett uppträdande som skulle genomföras på klassens timma och tydligen, helt plötsligt, var min dotter inte en potentiell danspartener längre. Men hennes koreografi, hennes sminkideer och musikval skulle tas i bruk och användas ändå, på samma timma, i samma klass.

Jag blev arg, jag har sett Zanna bjuda in och lära ut det hon ville uppnå...hon andas dans min kicka. Jag ifrågasatte, krävde svar och gick emellan, jag tyckte också att det var lugnt när barnen lämnade vår trädgård och en lösning var under överenskommelse och alla var med på den båten.

Jo men VISST! Igår kom Zanna hem från danslektionen, ledsen. För första gången sen hon började dansa så var hon helt förkrossad. Varför? Jo för att ett av barnen som var här, går i hennes dansgrupp....o detta barn hade, fegt nog, tagit med sig två av dom andra som var med upp till dörren här dagen innan...till dansen. På vägen hem hade detta naturligtvis skapat utrymme för elakhet, spydighet och slutligen hade dom sprungit ifrån Zanna, så hon hade fått gå ensam hem.
Hon var förkrossad när hon kom hem, dansen har vart hennes hablitering, hennes levnadsstil, hennes trygga punkt, hennes avkoppling...under 3 terminer har hon mått så mycket bättre...dom tog det ifrån henne på bara några få minuter.

Jag var så arg, rosenrasande är nog till och med passande.
Jag fick andas, lugna ner mig, vandra omkring i huset innan jag samlat lugn nog att kontakta Zannas underbara danslärare, föräldrar och slutligen också skolan, då det eskalerat även där igen.
Jag har också lovat Zanna att börja följa henne till dansen igen, sagt till dansläraren att dessa barn måste förbjudas i danslokalen eftersom dom inte är medlemmar. Dom ska inte få ta detta ifrån henne, det är bara så.

Så idag då. En annan tjejja skulle blivit med Zanna hem för lek och dans idag, Pontus vaknade dock sjuk. Det var mer än vad Zanna orkade med den här veckan, hon var så arg, ledsen och besviken över att inte E kunde bli med hem...

Tuff vecka för min älskade lilla kicka, tuffare än på länge tyvärr.

Zanna inför ett disco!

Vacker som få!

Pontus när mamma nyss klippt honom i veckan. Idag är han dock sjuk :-(

Zanna inför dansuppträdande på vintergatan!

Syskonen efter besök på glasblåseriet i Tibro.

Zanna inför ett annat disco :-)

Min lilla tuffa kämpe :-)

Tävla du med hos:

http://trollistrollmorsan.blogspot.com/2012/03/favorit-i-repris.html

Jag vill vinna en liten vardagsuppmuntran jag, så jag tävlar :-)

Jag reser mig igen

I det förflutnas skugga, där är alla minnen grå

Men jag trevar efter sanningen som kan läka alla sår

När stunden tar en tugga till av den tid som rullar på

Vill jag gå längs denna scenkant när den elfte timmen slår

För jag reser mig igen, ja jag reser mig igen

När jag ser in i dina svarta ögon då ser jag mig i dig

En som reser sig igen, ah jag reser mig igen

Du lyser upp min svärta med ditt ljus

När löpsedlarna flaxar vilt, och mitt liv fläks ut för er

När olyckskorpar kraxar är mitt svar en upplyst scen

Och det är för dig som jag gör min entré

För jag reser mig igen, ah jag reser mig igen

När jag ser in i dina svarta ögon då ser jag mig i dig

Så nu vandrar jag hem genom strömmarnas stad

Genom bilder av svärta och ljus

Livet är drama och kärlek och hat

Men i gryningen börjar vårt nu

För jag reser mig igen, ah jag reser mig igen

När jag ser in i dina svarta ögon ser jag mig i dig

Ah jag reser mig igen, ah jag reser mig igen

När jag ser in i dina svarta ögon då ser jag mig i dig

En som reser sig igen, ah jag reser mig igen

Du lyser upp min svärta med ditt ljus

80-talister och 90-talister

Psyksjuka, övergivna, curlade, lata, sjukskrivna, deprimerade, bidragsgenerationer, bokstavsdiagnostiserade....jag tror listan över kränkande och nedklankade ord kan göras hur lång som helst just när det kommer till ovan nämnda.
Jag trodde det var sanningen själv ett tag.

Men så ser jag mig omkring, vad jag har för vänner och bekanta och släkt och vet ni vad alla som håller med om ovan...SKIT PÅ ER!

Oj vilket utspel i kvällen tänker ni säkert...
Men idag vill jag hylla människor jag faktiskt mer eller mindre känner, har känt eller kommit i kontakt med, människor som sliter för sitt liv...på mer än ett sätt. Nu talar jag inte om ren överlevnad utan som faktiskt lever och förverkligar livets gång.

Jag känner en Miss, vi ses aldrig i nutid men jag följer henne ändå. Hon är vacker, hon har jobbat inom TV, hon är modell, hon sliter OCH hon delar med sig av framgångskoncept, träning och kost. Senaste jag såg vad DVD på tapeten.

Jag känner en frisör, hon tog klivet och startade sin egna salong, med ekologisk inriktning, hon är ung, framgångsrik och urduktig på sitt yrke. Hon är inte bara frisör utan en helt utomstående mamma med...det borde väl vara framgångssaga nog tycker man, men därifrån har hon också tagit ett kliv till och har titlar i kampsport och styrka och är en eftertraktad tränare. Hon är också otroligt ödmjuk och har fötterna på jorden.

Två syskon till en barndomsvän har egna företag, dom har vågat satsa och sliter hårt. Barndomsvännen själv lever sin dröm, med en bunt ungar som hon älskar och vårdar ömt.

Min fruga, ständigt arbetande slog på stort och flyttade in i stor lya med sikte på framtiden. Ger av sig själv till vänner och i lagsport men tar också en vals med gitarren i högsta hugg ibland.

Min syssling är förälder, vårdare och lärare på en och samma gång, hon sliter på alla plan för att uppnå livskvalité. Hennes situation är unik på så många sätt, men inte har hon satt sig och gett upp för det.

Zannas danslärare som ger och ger och ger utan att ha en aning om hur mycket hon ger, hon gör det med samma passion och glädje till var och en av sina elever i sin egna studio.

De flesta i "mitt revygäng" (där får jag nog säga gammal som ung dock) som kommer in och skänker sin själ för att roa människor med eftertanke och kärlek. Vissa är egentligen skolade och borde stå på stora scener och få betalt, men kommer gärna och hänger med oss andra.

En mamma jag känner bröt sin egna sociala fobi genom att ta sig ut och våga lansera lite kläder, hon kliver fram och sliter var dag, vilken glädje det ger.

En kille jag läste till konfirmand med jobbar idag som illustratör och serietecknare, en annan tjejja jag festade mycket med i yngre dar är konstnär och modell, en tredje person som alla trodde skulle hamna snett som fan har en underbar dotter och är idag erkänd modell i flera länder.

Musikbegåvningar finns det en hel del, både mer och mindre kända, omkring mig...sanslöst duktiga i flera fall hur som helst.

Ledande chefsroll i en stor kedja finns det en annan i min närhet som har. Ung och ledande....

Sen är det då alla mina andra nära och kära som ovan inte nämnts...och självfallet alla dom som faktiskt trots allt sliter för att få en ljusnande framtid, bättre jobb, hälsa och lättare liv...

ALLA dessa är värda den största av eloger...för att Ni är så förbannat jävla bra! Så det så *kram*

Jag har ju blivit faster!

Kopiera bilder och text och jag kommer jaga Er till evighetens evighet!

Här uppdateras det på tok för sällan ser jag.  Den 5 februari bestämde sig ju min brors son för att komma ut till sist och jag fick bli stolt faster till en Morris!

Världens finaste storasyster till världens finaste Morris.

Syskonmys bara timmar efter ankomst!

Färsk liten grabb!

Lite småkall det första dygnet, invirad i filtar.

Faster fick första tjing...för jag körde in storasyster ;-)

Lilla vackra knytet!

Mys i filtpackningen.

Ligger på värmedyna en stund.

Eskimåpussas med mamma.

Hår hade lille Morris direkt vid födseln. Så lik min brorsa (pappan alltså) på denna bild så jag tror jag dör.

Minifamiljen. Två bröder fattas.

Den Johansson:ska trion.

Kärlek <3

Passa på att mysa lite mer innan vi ska åka hem ;-)

Amigurumi till Morris, en nyckelpiga med kardborreinfästning. 

Syskon o kusiner. Nu har knytet kommit hem.

Nappen är jättestor på liten knodd.

Så stolt och fin och redig storasyrra! Fasters hjärta <3

Stolt kusin får också säga hej.

Stora kusinen med såklart <3

En vecka på dagen. Faster fick den stora lyxen att låna mig en liten stund.

Det firar vi med mys...

...oändligt med mys.

Vila och gos...

...o lite mat och ren fin blöja innan hemfärd.

Välkommen till världen grabben!

______________________________________

Mina fina trillingar till katter fick flytta, jag fick otroliga problem med min astma helt plötsligt så dom har flyttat till min lilla fruga Emma som tar underbart hand om dom <3

Emma och jag har också roat oss med fika, mellofestivaler och små tittar hos varandra samt att jag fått låna en keyboard som jag inbillar mig att jag på något vis ska kunna lära mig spela på....kontrabas vill jag egentligen mest, men jag har inte råd med detta...så nu blir det annat mål ;-)

Mina egna kids mår fint. är fina och rediga och fungerar samarbetsmässigt fint nu. Det ger lite extra energi i korta stunder till mig.

Motstå grabbens blick om du kan ;-)

Finaste dottern på väg till disco :-)

Snygg i håret med såklart!

________________________________________________________

Jag försöker orka virka när jag kan men mina handleder och fingrar mår så där av det, har iaf beställt bättre, mer ergonomiska, virknålar och hoppas dom kommer snart. Hela kroppen är i obalans just nu med mycket svårt ont och sömnproblem...men det vänder väl...igen....förhoppningsvis.

En liten geisha till Jonas fina arbetskamrat som gav mig en virkbok om amigurumi.

Lilla söta geishan till Sandra.

_______________________________________________________

Sist men absolut inte minst så har jag haft möte med läkare och fk i Karlsborg, Ny handläggare igen och därmed hade jag inga förhoppningar alls MEN hon var påläst, trevlig och bemötande. Det blev ett ljust möte och jag känner viss tro till framtiden igen :-D

NANANANANANANANANANANANANANANANAAAAAAAAA

BATMAAAAAN:

Ska syrran ha en enhörning ska Pontus promt ha en Batman...virka på mamma...

Från sidan...

Nu är det virkpaus tills bebisen kommer, mina handleder pallar inte en ögla till....

Å livet rullar på...

...faktiskt.
Hade någon frågat mig för två månader sen då hade jag nog hoppats på att vara död nu. Seriöst nu alltså.
Jag ville verkligen inget hellre än att försvinna från jordens yta, jag kände mig värdelös, i vägen och någon värre mening med livet fanns inte längre, för jag orkade inte hålla ihop mitt egna jag längre...åh utan grundstenar faller det mesta.

Det har vänt lite. Jag ligger mycket fortfarande, det är bara så. Men jag försöker iaf behålla och om inte annat skapa nya, anpassade, livsaktiviteter som ger kvalité.
Jag önskar fortfarande mer fysisk ork för att kunna busa med barnen och kunna göra mer konkreta saker med Jonas. Men på sikt kanske jag når dit med. På ännu längre sikt hoppas jag kunna jobba igen...om så bara 2 timmar per dag.

Ekonomin kunde ju vara långt mycket bättre, men vi svälter ju inte ihjäl. Längre fram när husmarknaden inte är så besvärlig hoppas jag att vi skulle kunna sälja huset med.

Idag har jag kört mor och far till Jönköpings flygplats. Dom far iväg på välförtjänt semester efter revyer och dimpande vuxna ungar som inte kan stå på benen själva (jag alltså).
Jag inväntar ett brorsbarn som ska komma till världen men den envisa krabaten verkar inte ha brått...kom nu då, jag är nyfiken.

Jag och barna har vart på apoteket och ICA idag och nu ska dom få tomtegröt till kvällsmat innan det blir sängen...själv ska jag äta något med räkor tänkte jag.
Både Jonas och jag har gått ner av GI och jag är stolt över min make eftersom jag vet att han så gärna vill ner några kilon. Själv klagar jag inte heller men hoppas fortfarande på effekter på värken i första hand, det har jag inte sett än.

Var med på avslutningsfesten på revyn. Sammanlänkade goa gänget där nere! Stannade helt klart för länge för kroppens bästa men tog det passivt med alkoholen och mådde faktiskt helt ok dagen efter, men var som väntat komatrött.

Jag hoppas Ni andra i cyber har det bra. Jag skriver nästa gång lusten och orken pockar på :-)

Zannas lilla amigurumi-enhörning

Små och söta!

Joannas lilla amigurumi-enhörning

Joannas igen. (Frihand)

Hejsan hoppsan...

...fallerallan...

Ja, jag lever faktiskt FORTFARANDE! Trist för er som önskade alternativt trodde annat ;-)

Erik och Jenny har fått en gosse för en vecka sedan, jag är glad i hela kroppen för det!
Eftersom jag har rycket på att virka amigurumis just nu (när jag orkar och händerna klarar) så har jag virkat en liten barnvagnsdekoration till lille Love som han ska få (frihand):

För den som nu inte ser mig på facebook så kan jag väl visa några andra exemplar, det är blandat frihand och enligt mönstervirkning ur en bok som jag fick av Jonas goa arbetskamrat Sandra:

Detta är min nummer 2 och den snodde Zanna ;-)

Nummer 3 blev till lilleman, en liten Dino som räcker ut tungan :-)

:-P

Min personliga favorit och nummer 4. Zombiebot/Woodoo. Den gav jag till Pernilla :-)

Dom är väldigt små ska jag tillägga, jämförelse med en tändare här som ni ser ;-)

Tja, i övrigt äter jag ganska mycket GI-anpassat och laktosfritt nu, det går bra men nån vidare skillnad i leder kan jag inte säga att jag märker, kan ju bero på att jag fuskar än lite. Men min IBS är så himla mycket bättre och tro mig DET är ingen liten förbättring.

I helgen orkade jag med att hälsa på revyn på lördagens tidiga föreställning, kul att träffa alla och skönt att visa mig själv att jag inte dör... På Söndagen kom mamma o bjussade på sällskap och kalops...trevligt och gott :-)

Nu ska jag natta mina fina kids och sen när Jonas kommer från pingis ska jag nog sova...har vart riktigt trött idag och imorgon ska jag hälsa på hos min fina Emma så då vill jag gärna ta mig upp :-D 

Ha det fint gott folk! 

Åh hej...ett pinnhål till.

Det är tur att envisheten bor i dom här generna annars hade man väl lagt sig och dött för ett bra tag sen.

Jag ska strax ta en välbehövlig och likväl VÄLFÖRTJÄNT dusch. Undrar ja just när den var det sistnämnda senast.
För första gången på ett bra tag har jag kännt mig lite bidragande till det här hushållet, dvs mer än att bara göra precis vad nöden och kanske ibland till och med lagen säger.

Jag och barnen åkte fram och skulle gå på apoteket, men sen dom bytte kassasystem på det stället innan jul är det alltid minst 15 pers i kö, minst en nedsegad omgång och oftast en låsning där man i princip kör ut folk för inget går att göra iaf.
Så vi struntade helt sonika i det. Vi följde min mammas uppmaning istäöllet. Vi gick till ICA och köpte go fika. Barnen valde stora och fina cupcakes och jag valde hallon och blåbär med laktosfri grädde. Kör ju GI i så stor mängd jag orkar och kan nu (pepsin kvar men jag ska ta den med...när jag pallar).

När vi hade fikat vilade jag och barnen grejade med lite av vart.
Efter kvällsmaten kände jag en liten strimma energi och då vaknade jag också till och såg hur här såg ut! Ett hem förfaller ganska fort när en jobbar heltid och dessutom har vart sjuk och den andre ligger typ alltid.

Så jag tänkte att jag plockar iaf undan lite...å nu sitter jag här och har klarat av nedervåningen i sin helhet. Det behövdes i både sinnet och rent fysiskt av sanitära anledningar.
Jag är nöjd! Tänker duscha och sen sova gott, så det så.

Steg för steg...babysteg och med risk för bakslag, men jag gråter inte idag iaf.

Men ändå...

...ja ny dag och se, jag lever ju faktiskt än. Grät som tjosan hela kvällen igår och slutligen somnade jag.
Idag har jag vart på IUP med Zanna och för henne går det bara bra i skolan. Fröken Le tyckte hon hade insatta och aktiva föräldrar. Ska jag tänka efter så är det väl så, att hon har det, även om aktiv kan definieras och genomföras på olika sätt. Mina barn är fina individer och vi jobbar hårt med massa kärlek i den här familjen för att klara oss.

Jonas kom slutligen iväg till tandläkare. Han har haft ont i käke o när varken VC, jour eller Ö-N-H hittade problemet så blev det slutligen tandläkaren som då kunde avslöja att Jonas är så sammanbiten så han har slitit ner hela emaljen samt är sne i hela bettet...hej och hå. Nu blir det bettskena och vi får nog (även om han vägrar) lägga upp en behandlingsplan för hans stackars tänder som han inte vart hos tandis med sen vi blev ihop. Slut med dumheter.

Pontus har påbörjat behandling för nattvätningen och den fungerar nu under första veckan till 50%, ska höja snart och hoppas på ytterligare förbättring. Han är lycklig för var morgon han slipper börja med duschkaos.

Idag skulle min morfar fyllt 100 år. Jag minns inte jättemycket av honom för jag var 5 när han gick bort men jag hoppas han har det bra med mormor där han är nu.

Jag har redan lagt mig en gång idag...men kom på att jag glömde min egna kvällsmat så jag var uppe och åt det, fisk och äggsås med brysselkål. Gott.

Idag ska jag utdela en dagen ros...nä jag tar 3:


@---,`------ Mor & Far

@---,`----- Barnen

@---,`----- Jonas



Lite lättare idag, en dag i taget.

Godnatt.

När VÄRDELÖS inte räcker till.

Jag vet inte hur jag ska palla mer. Jag halkar på hala kanter och branter som är omöjliga att ta sig förbi...nej inget är väl omöjligt kanske, men det känns ganska ouppnåbart att vända det här enorma skeppet av depression, med trasiga propellrar, en motor som skär snart och dessutom är bränslet sedan länge slut.

Man skulle ju kunna tro att depressionen i sig är det stora problemet, men den fanns inte där från början. Den kom med alla felkastade diagnoser som kommit och gått...och när jag nu hamnat rätt så borde jag inte, men kan inte låta bli, att tänka hur det hade vart om jag INTE hade fått gå så länge.

Jag orkar inte träffa mina vänner, jag saknar dom enormt men pallar inte...vet ni hur ont det gör? Jag har fått ge upp så mycket det senaste och det känns som det inte är nog med det ändå.

Barnen har en mamma som är så fruktansvärt oaktiv och Jonas ja han känner nog ingen lycka med mig längre, han ser ju bara ett vrak...iaf känner jag mig som ett vrak. Undrar hur länge han orkar? Hur långt räcker kärlek?

Jag önskar jag hade råd att anlita folk att göra de sista små små bitarna med huset, sen skulle jag vilja sälja det. Jag skulle vilja flytta in i en lägenhet igen, kanske skulle det spara lite energi till oss iaf? En fin fyra...det vore skönt...även om flytten förmodligen skulle knäcka mig för en stund.


Råd ja...pengar...jag hatar dom, eller ja, hatar att INTE ha dom. Stampar runt på samma ställe om och om igen...bussen går liksom ingenstans. Snälla åk förbi ett kraftverk och ett pengaregn.

Jag verkar förmodligen bitter och gnällig, men jag är bara ledsen, så förbannat ledsen och trött och smärtpåverkad.
Så här ska inte livet vara som 32-åring väl?

En lägenhet....alla vill till hus, jag vill inget hus ha.

Nä, nu ser jag inte vad jag skriver längre, så jag lägger ner, jag går och lägger mig, läser böcker från mormor och försöker ta till mig hennes styrka hon hade. Hon var en krutgumma med ett hjärta av det dyraste material man kan finna. Jag saknar henne.

Usch.