Motgift.nu - avsnitt 2

Jag lyssnar på avsnitt två av motgift och ämnet kommer till unga svenska barn som tar sina egna liv, begår självmord.

Ämnet väcker känslor.  Någon sosse menade att det beror på  att barnen får betyg i unga åldrar.
Pissfitta.

Jag ser på saken helt annorlunda.  Väldigt annorlunda.

Jag ska försöka att inte röra till det. Utgå från mig själv. Mitt unga jag och mitt jag som förälder.

Jag hade frihet under ansvar som ungdom. Jag hade regler och tider. Skötte jag dem vann jag frihet.
Skolan var i katederform. Lärare undervisade och inspirerande.  Jag lärde mig.
När man felade, hemma eller i skolan, fick man kliva fram och ta sitt ansvar.

Jag hade många kompisar i mitt bostadsområde. Vi bodde där från unga dar och det var ett svetsat område. Säkert.
Alla kände alla.
Tryggt.
Jag hade en lycklig barndom. Visserligen med orosmoment men det fanns alltid en vuxen att vända sig till som tog sig tid.

Så lättade jag vingar och träffade Jonas.
Jonas och jag pratade om allt.  Vårat förhållande var från tidig början fullt i kommunikation och kärlek.
Jag blev gravid.  Graviditeten nyttjade vi till att njuta och boa. Men vad som visade sig viktigare på sikt, vi pratade om barnuppfostran och hur vi ville att våra barn skulle växa på mest utvecklande och främjande sätt.

Så kom Zanna. Tösen har aspergers syndrom.  Utredningen var kaos. Nåväl.  Utredningen ja.
Men jag och Jonas stod enade. Byggde rutiner. Ställde (rimliga) krav och handlingar fick konsekvenser.
Sonen kom och rutades in i samma fostran.
Idag står vi här med två barn. De gör revolt som vilka barn som helst. Men de vet vad de kan vänta sig i gensvar.
Vi håller på det vi sagt. Vi ger nya möjligheter och nya friheter. Men det brukas med ansvar eller så halkar man tillbaka

Jonas och jag har haft vågig väg. Men vi har stått enade mot och med barnen. Vi har visat kärlek och respekt och vi har förklarat svackor. Vi har haft varandra i 13 år!

Vi har stöttat deras identitetsutvecklingar och uppmuntrat och uppmärksamat deras vilja att utforska livet.
Vi har hjälpt dem skaka av sig motgångar och när det vart som värst så har vi gråtit och kramats tillsammans.

Vi har skapat och fostrat starka barn med nyfikenhet på livet.

Zanna fick sin diagnos när hon var 6. Det första man erbjöd oss var Zoloft. Vi tackade nej. Jag tror på levnadsglädje i gemenskap. Ungen var 6!
Med facit i hand nu är jag glad att styrka stod över oro och panik.
Se på mig som sätter ut Cymbalta. Jag är vuxen. Medicinerna har gett mig abstinens nu när de ska ut. Jag gråter. Jag har velat dö.
Tänk om vi hade utsatt henne för det!

Barnens starka grund är viktig nu. Skolklimatet är hårt. Det ska vara genusneutralt, barnen ska klara välja sina scheman, tolka sina mål och analysera vägen dit. Planera tiden själva. 8 & 11 år.
Stress är förnamnet.  Förvirrad efternamnet.

I klasserna finns det också barn som inte är trygga i sig själva. Så de slåss.  Och mobbar. Är rent jävliga.

Samt de rotlösa och identitetslösa invandrarbarnen. Ofta fulla i språkförbistringar.Kulturkrock. 

Skolan är en utmaning.

Så kommer samhällsbilden. Där normalitet rivs ner. Där sund folkgemenskap och lojalitet samt nationalismen är förknippat med något smutsigt och ohälsosamt. En kärnfamilj ses som något förlegat och onödigt att värna om!

Där man som förälder är överbeskyddande när man inte låter ungarna spela GTA eller då man, som i det här huset har begränsad skärmtid, då motarbetar man samhällsutvecklingen.

Jag är dessutom av övertygelsen att äta ihop en gång om dagen minst och prata om livet är en naturlig men viktig handling i att känna in ens barn liv.
Att följa med på idrottsgrenar de har och att intressera sig för det de vill berätta....det skapar en inre lycka och styrka. En vilja att leva.

Alla barn som känner sig nödgade att avsluta sina unga liv har blivit svikna. Svikna av familj, av skola och av samhället.

Vi måste se våra barn. Främja deras utveckling och stärka deras lust att leva och kämpa.
Vi måste plantera rötterna som ska ge dem grogrund.

Med barn följer ansvar. Ansvar att älska.  Att bygga upp. Att främja. Att sätta gränser. Att guida. Att stötta. Att se. Att höra. Att vara förebilder. Att leda vägen. Att ge val. Att främja sunda val.
Att hålla fast vid värderingar och närhet.
Att fostra barn som en enhet.  Att leda sig själv och sin partner förbi hinder och dra åt samma håll för en stark individ i varje familjemedlem.

Att acceptera kriser. Att tillåta svagheter.  Att vara lojal. Och att älska igen och igen.
Den vägen leder till att bevara, skydda och kapsla kärnan i livet.
Kärnan som vär oss. Som främjar vårt levende.

Dagens barn får sällan chansen till allt det. Till vuxna guider som hjälper dem att våga bli individer i ett samhälle där alla sliter i dem och vill ha levande zombies som inte ens orkar se till sitt eget bästa.

Motgift.nu hade ett kanonprogram idag. Så viktigt att prata om varför ungar tar sitt liv. Så viktigt att förstå vad som händer med våra barn.
Lyssna på motgift.nu avsnitt två.

Själv tänker jag lite extra på att uppmärksamma de mina. Inget barn ska behöva önska livet ur sig själv. Barn är det dyraste vi har. De är framtiden. Glöm inte det.

Väl mött.