Nu skrapar jag botten och ska ta mig fan göra avstamp upp igen!

Ja nu får detta bli vändpunkten.

Feber i all ära, men ihop med 14 dagar sen mens (nu kommer det bli otrevligt intimt...igen) som har hunnit koagulera så man liksom får förlossningsvärkar...då ska man tydligen akut söka sjukvård.

Jag är lika trög som vanligt så först vid 15 ringde jag 1177 och jisses, det drog igång en cirkus. Hon kontaktade gyn, som ville att jag skulle in till akuten helst via jouren, men eftersom min VC i Karlsborg hade öppet ringde jag dom. Halv fyra ringde dom upp mig och inte bara fick jag komma dit utan lab inväntade mig, MIN läkare var på plats och tog emot mig och sköterskorna såg till att jag kom in fortare än kvickt.

Provtagning, spruta, gynkontroll och en stund senare visar det sig att det är inte så konstigt att jag mår pisspannkaka...
Infektion i äggstockar, livmoder o tappen...massa koagler....början på spridning, dvs blodförgiftning. Ops...
Dom fråga hur jag kom dit (febern började stegra igen...) och Emma hade ju vart ursöt och stressat hit med sin bil innan så jag fick låna den innan hon for på massivt jobbpass (hon ställer ta mig fan ALLTID upp!) så jag talade om att jag körde. Då erbjöd sig läkaren att köra hem mig! Men jag bad om diklofenak o sa att jag tar apoteket i k-borg så klarar jag mig.

Sköterskan som kom med den (i högkoncentratdos) frågade OCKSÅ om jag ville ha hjälp hem, sen kom sköterskan som hade svarat mig i telefon och hon erbjöd sig likväl. Bräck den servicen...

Jag tog medicinen och åkte till apoteket där inte mindre än 2 sorters starka doser antibiotika väntade...hämtade ut dom och inväntade smärtlindringseffekt innan jag körde hem för vila.

Nu har jag genomgått nog elände på 14 dagar. Av med offerkoftan, här ska stampas upp till ytan igen.

Och hur jag orkar mentalt? Ja familj och vänner och helgen som gick är det jag lever på nu.
Hade ju helt barnledigt och folk här. Kaononhelg. Ska berätta om den en dag när jag är mer med igen. Men det är tack vare den o min omgivning som jag inte klappat ihop mentalt. Fysiskt är det som det är, men mitt huvud och mina upplevelser och känslor är inte lika lätta att döda.

Nu blir det lugnt för att läka och slippa inläggning (det var på snudd idag så jag vill inte gärna passera det osynliga snöret). Lugnet får dessutom ge mig kraft att studsa mot ytan igen. Här ska fan inte ges upp!

Dagens ros går till Emma & All personal på Karlsborgs VC!