Steg för steg!

Ja vi tar väl ett kliv framåt iaf.
Det har vart en bitvis bättre dag idag.
På förmiddagen var jag ute på återvinningen med skräp.  Jag och Liten promenerade lite med.
Sen hade jag en ganska kass dag. Under eftermiddagen åkte jag med Jonas till ICA och det är väl det mest sociala jag har orkat med på en vecka.
Jag tänkte köpa hårfärg men Tibros utbud var inte önskvärt för mig och jag vart genast svajig och klarade inte motgången helt ok.
La mig igen när jag kom hem.
Vaknade med huvudvärk (typiskt detoxsymptom) och pallrade ihop ork att äta mat som var klar.
Broder var här :)
Storebror hörde av sig :)
Sen ringde mamma ♡♥♡
Jag har en jäkla tur som har min familj. De hoppar inte ur stormiga vattenglas och tur är väl det!
Mamna och pappa ska hjälpa oss med Zannas nya glasögon. Det är en obeskrivligt stor hjälp just nu ska ni veta!

Nu rusar huvudet en del och jag är trött.  Dags att blunda för natten.
Hoppas på ett steg framåt till imorgon! 

Jag är trasig.

Jag var lugn i kroppens inre
Visste alltid vem jag var
Hade drivkrafter till mångsysslor
Jag kunde mycket mer

Jag bar styrka in i själen
Hade mod där andra räds
Hade tankar och idéer
Om framtidens vision

Nu ligger jag i skadad kropp
Tar krafterna att hitta bot
När tårar rinner ner igen
Så undrar jag varför

Jag var glad när livet växte
När utveckling gav svar
När vänskapsband var självklara
Och lycka var en trend

Det var spänning i det lilla
Åka ut på äventyr
Drog en repa i nån epabil
Och spelade musik

Nu ligger jag i sängen här
Jag undrar vad som gick så fel
Hur kroppen ätits upp till noll
Och jag har ingen koll

Jag vill ha en liv i lätthet
Ett liv med full funktion
Där jag möter upp med glädjen
Som tagits från min själ

Jag tänker inte skriva på
Att livet stannar här och nu
Jag vägrar bli en halvfigur
När livet rullar på

Jag ska ta mig upp ur gropen
Jag ska leva snart igen.

Kom igen nu Ellen!

Jag behöver peppa upp mig själv.
Det är rena rama halkbanan inombords och jag kan inte samla ihop mig till ett stycke.

Jag sätter ut en av de värre medicinerna nu (i samråd med läkare såklart så ingen tror jag är självdestruktiv). Jag har trappat ner länge men nu är det själva utsättningsfasen och jag anar att det spelar in i hur jag mår.
Jag har både fysiska symptom som tex migränattacker, trötthet, illamående och aptitlöshet men också psykiska symptom så som lättirriterad, ledsen, känsla av värdelöshet och hopplöshet och en frustration över det mesta.

Jag har redan rensat hela helgens schema.  Jag blir hemma och tar timme för timme.

Det är säkert inte bara medicinen utan också delvis ett egentligt mående under alla utsättningssymptom också. Jag har inte lyssnat nog på kroppen och kört för mycket för fort.
Det är ju att be om bakslag och jag vet om det men det är svårt att dra i bromsar när man väl har den där lilla medvinden som allt för sällan sätter in.

Oro är väl också en anledning till att kroppen protesterar.  Detta med pengar är en ständigt pågående process som orsakar problem och jag måste lyckas vända det skeppet snart. Det är tärande för både mig och maken och behöver tas under kontroll på ett bättre sätt.
Vi kommer att nå dit dock. Det är jag övertygad om. Det är så trist att nå dit bara.

Nä. Nu ska jag försöka få i mig något att äta.  Inte för att jag är hungrig men jag har inte käkat än idag.
Väl mött.

Kom i min famn

Han håller mig nära där min fina man.
Nära och trygg.
Där kan jag le. Gråta.  Skratta. Fråga. Tycka. Tänka. Där får jag älska och hata.
Min fina man.
Så klok. Så påläst. Så driftig. Så stöttande.

Vi har en spännande tid framöver.  Bakom varje gapig kärring finns enn stabil man.

Jag borde nog slumra nu. Ligger och snosar på hans varma nacke och fylls av välbehag som jag behöver.

Ska somna där. Snosandes och sniffandes likt ett barn mef snuttefilt ♡
Jag älskar dig Jonas ♡

Spy galla i blogg.

Idag blir det en "hälla ut all skit som går i bloggen - blogg".

Jag mår inte sådär förbannat fantastiskt som jag borde göra.
Revypremiären var en stor succé.  Jag har kunnat vara på benen. Jag borde känna mer glädje och tacksamhet.

Ändå är jag trött. Jag är trött och har ont.
Jag är sådär ledsen inombords och kan inte ta på eller identifiera känslan riktigt.
Jag vill fly.
Dock inte från mina barn eller Jonas. Jag tar dem hellre med.

Jag är så less.  Otillräcklig och jag känner mig dålig.
Ibland känner jag mig misstrodd.
Jag önskar att jag vore en sådan människa som bara kunde svälja saker.
Eller för all del klara av att vara en del av det sovande folket.

Jag vill kunna jobba igen. Jag skulle verkligen behöva jobba igen. Kommer jag någonsin kunna jobba igen? Eller ska den känslan av värdelöshet också få bo inombords med alla parasiter och bakterier som occuperar hela mitt inre.

Mina känslor har vaknat sedan jag började med silvret.  Jag gråter lättare och jag gråter när jag blir förbannad likväl som ledsen eller glad.

Kroppen slåss för att överleva och vissa dagar känner jag av slagsmål av brutala arter inom mig.

Utöver den kampen sätter jag steg för steg ut mina mediciner,  något som också gör mig mer svajig och mottaglig. Har man ätit starka mediciner i 8 år får man räkna med att kroppen tycker att det är konstigt att klara sig utan.

Jag känner mig utanför gemenskaper som jag ändå är en stor del av. Det är troligen bara en känsla men den bankar på med jämna mellanrum.

Många gånger orkar jag egentligen inte leva alls. Jag är trött på att vara trött och jag är less på att vara less.
Men vad är valet då? Ge upp? Lämna dem jag älskar så mycket mer än mig själv? Skulle aldrig hända.
Så jag fortsätter slåss mot mina hjärnspöken. Kroppen fortsätter slåss för fysiskt överlevande.
Vissa dagar kan jag ju ändå njuta.
De andra dagarna får väl vara där sålänge.

Nu, i skrivande stund, är jag sängliggande igen. Jag gick upp vid 14-tiden. Tog mig ut med Liten och vi hade en mysig promenad och busade i snön. Vi träffade en liten spets som hon kom överens med och de fick jaga varandra en stund.
När jag kom hem var jag tvungen att handla.
Det blev utmattande på många plan. Jonas jobbar ju och har numera bilen varje vecka.
Jag tänkte ta min cykel men i ilska och tårar när jag kom hem i lördags så har jag förlagt den förbannade nyckeln.
Tänkte ta dotterns cykel men den var dåligt med luft i.
Mot bättre vetande gick jag. Handlade det som behövdes (januari är alltid lika kul, ännu roligare för detta pengalösa hushåll :/ ) och sen bar jag då hem varorna.
Nu kommer jag vara liggande. Kroppen uppskattar inte sådana envisna upptåg. 

Zanna känner sig småförkyld så jag ger henne silver och citron.
Jonas var riktigt dålig idag men han jobbar troget på. Den stackars mannen skulle behöva få lyssna på sin kropp. Han tycker inte vi har råd med det.
Det är ju mitt fel det med är det värsta...tänk om jag kunde jobba!

Vi är iaf rika på kärlek.  Den rikedomen ger oss möjlighet att komma igenom det mesta vi behöver.  Jonas är en av de största anledningar till att jag lever och inte ger upp.
Jonas och våra vackra och otroligt finurliga barn.

Nä. Nu har jag tömt lite. Tårar strilar och kroppen värker.

Jag har bestämt mig för att inte gå till revyn i helgen som kommer.  Jag är en downer just nu och jag är lite besviken på min egen känsla och reaktion kring vissa diskussioner. Kanske för att jag trodde det var mitt och andras neutrala mark just där. Har lika svårt att identifiera den känslan som allt annat som trycker mig just nu.

Jag lämnar det så här nu. Orkar inte mer just precis nu.

II

Jag tar en veckas paus.

Jag är trött. Trött på att behöva fundera på varför jag hamnar i de mest absurda situationer.
Att jag hörs och syns och kan bli och kan bli både obekväm och för mycket är jag fullkomligt medveten om.

Men jag ger kärlek och respekt till den som förtjänar det och förväntar mig det samma tillbaka.

Tar jag på mig ett ansvar så står jag upp för det. Så är det i både vänskap och föreningsliv.
Men när man hamnar mellan de båda då?

Äsch. Jag velar. Jag är besviken på utgången av natten. Att inte kunna ha kul färdigt pga utomstående som jag dessutom gick i god för att släppa in.

Men men.

Jag tar en veckas time out. Jag orkar inte.
Jag har en annan plan nästa helg. Jag hoppas att det ska bli en erfarenhet som ger mig lite styrka igen.
Känner mig lite nedbruten och ledsen samt besviken idag.

Men det går över igen...som alltid.

Dumheter jag vet.

Jag borde inte blogga.
Man ska inte göra det när man är upprörd och på det lite drucken.
Men jag har svårt att somna och då behöver jag tömma ut lite som tjuter i skallen.

För det första är jag kräkfärdigt trött på att försöka förklara min politiska ståndpunkt.
Kräkfärdig.
Ta inte upp den diskussionen i forum där det inte passar sig mer.

Seriöst.  Hur fan skulle det se ut om vi i tid och otid höll på som så här:

"Men jag har väldigt svårt att tro att du tycker att barn till städerskorna ska ha möjlighet att få mat varje dag. Du är ju moderat och då vill man ta från de fattiga. Det har jag läst"

"Men alltså jag kan inte se en enda rimlig anledning till att du tyckte att den förändringen i storstaden var befogad. Centerpartiet som du röstar på vill ju bara främja landsbygden"

"Va. Är din man egen företagare.  Men hur kan du främja det då. Du som är för sociala sammanstrålningar och allas lika värde.  Blir inte det fel då.

Behöver jag fortsätta?  För så ser mitt liv ut.
Jag Vill har en balans
Att värna om Barnens skola. ATT TRYGGA UNDERVISNING. Att hitta motiverade jämna mål.

Ni ser nog.

Men i övrigt var premiären full pott.

Min kvällsmiss  orkar jag inte benämna.

Det finns bara en väg.

Vägen är FRAMÅT.
Därför har jag nu bestämt mig för att agera för att komma just framåt.

Får ringa det samtalet imorgon.  :)

Nyårsbloggen.

Då var det dags.
Idag lämnar vi 2013 och vi ska kliva in i ett nytt år.

Vad tar jag då med mig från 2013?
Det har vart ett av de mer händelserika åren på ett bra tag.

Jag och Jonas har firat tennbröllop, dvs 10 år som gifta.
Vi har kommit varandra närmre under det gångna året och om det var lite stormigt 2012 så ser jag 2013 som ett kärlekens år.

Barnen har vuxit och blivit mer självständiga.  Jag ser hur de utvecklas och jag ser hur de är starka och sunt ifrågasättande individer.

I April kom också en liten Liten till oss. Vi adopterade denna lilla vovve när hennes matte blev sjuk. Hon är en Lhasa Apso som idag är 4 år. Hon är jättemysig och passar fint i vår lilla familj.

Vi har haft vår första husvagnssommar. Det har vart en fantastisk upplevelse som gav mersmak.
Visserligen var jungfruresan mer än lovligt kaosfylld med bristande elfunktion och exploderande däck men när vi väl var i Arvika på Ingesunds camping så släppte det och vi njöt.

Sommaren var över förväntan vädermässigt så inga klagomål där heller.

Vidare kom hösten.
Min höst 2013 har kantats av två saker främst.

Det första och mest uppenbara är väl det politiska livet.  Jag valde att gå ut med min politiska ståndpunkt och i samband med det gick jag i SvPs demonstration "Bryt inte våra blågula band" i Stockholm.
Det var ett stort steg och ett genomtänkt val. Det är inte så att åsikterna sprang fram över en natt och jag som person är inte förändrad.
Jag sprider visserligen saker vitt och brett över nätet men det är inte så att jag är förändrad när jag är med på andra delar i livet.
Jag är stolt svensk nationalist och står upp för det.
Med politiken klev nya vänner in i livet. Jag har träffat så mycket intellektuella människor och så mycket lojalitet.
Det är en inre frid att känna sig hemma och trygg.
Jag fick också en möjlighet att vidga mina ord något.
Via Realistens nyhetskanal har jag skrivit krönikor och insändare och bloggen du nu läser ifrån har uppnått tusentals läsare.
Det är stimulerande.

Jag fick dock en förlust pga mitt val och den gjorde ont.
Men jag kan inte ta och radera den jag är. Därför fick acceptans bli boten på förlusten.
Det har fungerat.

Den andra delen av mitt liv under hösten är att jag fick hjälp att skicka blod till Norge. Svaret som kom tillbaka var en chock men eftersom en kämparglöd redan brann så fanns det gnista att tända en till.
Att jag är hemma permanent sedan innan underlättade när jag fick besked om att jag har Borrelia, bartonella och babesia samt borrelia gemma form.
Jag tänker inte lägga mig och dö (även om många hade mått gott då). Jag fick tips om Ionosil kolloidalt silver och msm.  Har Ni aldrig testat detta mirakel av hjälpmedel rekommenderar jag att Ni provar!
Jag beställer mitt från www.houseofcharisma.com! 
Med mina provsvar dök kunniga människor upp i livet och allt har gått mycket smidigare kring min hälsa.

Den korta varianten är väl att jag har fler timmar på benen och mindre i sängen.  Planen är att försöka komma tillbaka i livet så långt jag bara tänkbart kan.

Jag ser sammanfattningsvis 2013 som ett år fullt med utveckling och uppvaknande och jag är glad och nöjd med mitt 2013.

Så närmar sig 2014. Vi firar in det hemma, nyktra och ihop med våra barn.
Vi har kikat på Grevinnan och betjänten nyss. Älskar det lilla klippet!

2014 är ett valår. Därmed får det bli ett politiskt inriktat år.
Jag har redan avlagt mitt nyårslöfte och det är att SvP får min röst i valet 2014.
Bortsett från det löftet blir det att skrika sig hes om kolloidalt silver så att människor runt om slipper må dåligt eller äta mediciner i onödan.

Jag ska lägga all positiv energi på min familj och jag planerar nya husvagnsäventyr.
Jag hoppas på mer lojala vänskapsband.
Jag ska försöka främja gemenskap framför annat onödigt konsumerande.

Så ring klocka ring...jag är redo. Är du?
Gott Nytt År kära läsare.  Vi möts igen 2014.
Jag hoppas vi ses i ledet också!

Vart jag mig i världen vänder.

Min kusins barndomsvän har delat en del bilder på Facebook.  Mormor har vart med på två av dem.

På en bild ligger en katt i en säng och sängen är bäddad på mormors vis.

De kalla lite stela manglade lakanen med en filt över. Lukten av mormor.

Hur kan man sakna en människa så otroligt?
Som Ronja Rövardotters pappa Mattis skrek när Skalleper dött "Men hon fattas mig".

Hon gör det. Fattas mig.
Ibland väller minnesbilder igenom mig och tårar och skratt blandas.

Den hon var. Hon var unik. Vi var alltid sedda och hörda där. Främjade våra kreativa ådror och strök våra ryggar när kvällen kom. Den torra och lite knöliga handen (reumatism) lugnade hela sinnet medans vi läste Gud som haver.

Gud som haver barnen kär
Ser till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i dina händer
Lyckan kommer lyckan går
Du förbliver fader vår.

Alla upptåg vi gjorde. Hattparader, snölyktor intill vägen. Ut och krascha is. Plocka kottar och kastanjer och pyssla med. Sparka i lövhögar. Se på Christer Sjögren på TV.
Göra ishänder. Klä ut oss och gå och handla.
Koka sputtekräm.

Min mormor. Hon fattas mig. Varje dag. Saknaden vill inte släppa och även om det är ljusa och fina minnen så rinner tårarna.
Jag påminns om henne i var liten grej som genomförs och jag ser henne som högst närvarande var dag.
Men jag saknar hennes person. Massvis.

Älskade mormor.  Du har det fint där du är. Något annat val kan inte ha vart på tal.  Jag tänker på dig varje dag. Tack för att du så uppenbart vakar över min lilla familj.
Jag älskar dig!

Trycker.

Det är en jävla massa som behöver ut ändå får jag inte fram en vettig tanke eller ett vettigt ord.
Det är tämligen påfrestande.

Så är det med det.

Jag har hållt huvudet högt.

Idag tappar jag tålamodet och ork lite.
Efter den ena pärsen efter den andra så blir man utmattad.
Barnen har vart hemma sjuka.  Det kräver lite extra och jag ger (självklart) det.
Det känns som om jag härjat med papper i åratal nu. Granskad från alla tänkbara håll.
Sist in skickade jag bostadstillägget. Idag kom beskedet.  Avslag!
Nu finns inga mer sökmöjligheter.
Jag är så less.
AFA-försäkringen borde ha vart gällande.  Jag var ingen tjänsteman. Det borde inte stått så. Nu får jag inte ut de pengarna.
Vi kommer ingenstans.  Hur ska man ta sig ikapp?
Jag är trött. Så fruktansvärt trött på detta ständiga kämpande för att kunna ha en vardag att läka i.
Trött.
Pengar är inte allt men det underlättar sannerligen om det iaf går ihop.
Mor och far ställer upp. Men jag vill intr behöva ha det så. Det är med en klump i magen var gång jag måste be om hjälp.
Jag är trött.
Trött på allt idag.

Tredje advent.

Här håller vi på med ofrivillig tarmsköljning inför jul. Magsjuka alltså.
Jonas är klar vad det verkar.  Min stackars son har passerat 10 timmar av kaskader från alla håll. Han slumrar nu.
Jag har ont i magen och mår illa.

Zanna är den jag inte vet. Ungen har intr haft en rejäl kräksjuka på år och dag.
Hon har ju vart sjuk alltså. Betongtung i kroppen och illamåendes. Magont. Ingen aptit.  Hon har kräkts tre ggr på två veckor och haft migrän.
Mycket diffusa symptom. Det lär visa sig. Ofrivilligt som sagt.

Men men. Vi är förhoppningsvis skonade under jul nu då.
Det är det värsta jag vet att ligga sjuk under en av de stressigaste tider som är på året.
Men kanske säger moder natur ifrån. Att vi ska lugna oss ett tag och rå om familjen.

Vi blir MÅNGA i jul. Det blir mysigt. Bara vi kommer upp på benen här hemma!

Nä. Vila lite nu kanske medan det är tyst från minstingen. Eller om man ska smyga ut med hunden först...ifall alla får sova en kvart sen?

Godnatt...eller God morgon. ..äsch
Trevlig tredje advent! 

Detta med min (o)hälsa

Ja. Jag tänkte uppdatera läget kring det här som ska kallas min kropp.

Ni är ju ca 2000 nya läsare och förmodligen är långt ifrån alla inne för att jag är just jag men jag får väl sammanfatta lite för att folk ska få någon form av helhet.
Se det lite som att se tvåan i en filmserie utan att ha sett del ett.

Jag har under mina båda graviditeter haft ett riktigt dåligt bäcken/fogsammanhållning. Detta har lett till svår foglossning från tidiga veckor i graviditeterna.
Det har vart så illa att jag vart sjukskriven nästan från början och jag har fått sättas igång i prematura (förtidigt) veckor med bägge barnen.

I samråd med läkare steriliserades jag efter min son. Risker för både mig och ev barn hade vart för stora.

Efter barnen kom jag aldrig ikapp.
Trött och en eskalerande värk i musklerna och lederna. Ryggen verkade inte bära mig.
Jag hade alla tänkbara ursäkter till kroppens uppförande och gick därför alldeles för länge utan att kräva tydliga svar.

När jag väl började rota i saken följde den ena diagnosen på den andra och den ena medicinen byggde på den andra.
Jag tror att jag på 8 år fått 54 diagnoser inom smärtområden. Allt från fysiska till psykiska samt i syndromform.

Vissa saker var definitivt.  En ryggradsfraktur i ländryggen var en sak. 3 stora diskbråck samt en komprimerad bröstpelare med kilformade kotor längs med hela pelaren förklarade en fruktansvärd ryggsmärta som inget bet ordentligt på.
Plattfotad...överviktig...det kunde förklara viss del av ledvärken men inte den kraftiga rörelsrinskänkningen och inte heller den enorma tröttheten.

Tröttheten eskalerade. Så också värken. Därmed också mediciner.
Till sist klarade inte magen mer och tarmfloran var förstörd.

De senaste 3 åren har matintolerans vart ett jätteproblem.
Problem som i att inte få behålla något ens ibland.

Jag har gått i bassängträning, hos sjukgymnast och tränade ihärdigt på gym.
Men något felade. Jag ökade inte kondisen utan blev sämre och tröttare...jag blev blå
Mer sängliggande.

Sista året har sängliggandet från och till (mest till) vart närmare 17 timmar per dygn.
I våras blev jag sjukpensionär.

Jag var då diagnostiserad med diagnosen ME/CFS.
Den diagnosen gav rimlig balans i medicinering och sammanfattade den långa rad av symptombilder som jag levt med sedan länge.

Jag blev för ett tag sen tipsad om att ta en patogen blodanalys.  Detta för att scanna efter virus och parasiter i blodet.

Jag har gjort svenska ELISA-testerna som har vart negativa och det ihop med begränsad forskning på ME/CFS gjorde att jag nöjde mig.

Nu skickade jag dock blod till Norge och det kom då tillbaka för ett tag sen.

Blodet visar att jag är jättesjuk.
Jag har Borrelia,  bartonella och babesia samt borrelia gemma form.

Med den sammanfattningen är vi i nutid.

Jag började med kolloidalt silver och msm så snart jag bara kunde.
Enkelt kan man säga att silvret kväver bakterier och parasiter och virus.
Msm stärker leder, skelett, muskler mm
För nyfikna med FACEBOOK rekommenderar jag att ansöka till gruppen Kolloidalt silver 2.0.
Jag använder enbart produkter från ION-silver.

Jag fick snabba resultat av den positiva varianten.
Jag läker mina sår.
Jag kan röra mig ock andas lättare.
Sötsuget är mycket mindre
Min mage är i balans.
Smärtan är lindrigare.
Jag har minskat mediciner drastiskt samt helt uteslutet 8 olika sorter.
Jag svettas mycket mindre.
Jag har fler timmar på benen.
Jag är gladare och generellt piggare.
Jag tolererar ljud och ljus bättre igen.
Koncentrationen är bättre.

Det är dock inte helt okomplicerat.  Mina blodanalyser kräver dock läkarbehandling eftersom det är kroniskt och då var det dags att hitta en läkare som
1: Fann sig i ELISAs svaghet
och
2: Klarar av att jag tänker använda kolloidalt silver och msm öppet under behandlingen.

Mitt bästa kort är min läkare sedan större delen av sjukdomen så jag träffade henne idag.
Hon håller gärna ett öppet sinne sålänge jag inte skadas och det gjorde hon även idag tack och lov.

Det krävs inget geni för att se förändringen till dags datum.
Hon såg det redan i väntrummet.

Vi gick igenom mina norska blodprover och sen var det dags att berätta om silvret.
Inga problem här minsann.
Så nu kommer min första långtidsbehandling med antibiotika uppepå silvret.
Jag är livrädd för att magen ska ge sig igen...livrädd.
Men det krävs bakteriedöd om jag ska ha en chans...såklart.

Vidare tas nu en rad uppföljningsprover på lever, njurar, blodvärden och så vidare.
Jag tar också nytt sköldkörtelprov och referensramen för mig är lägre. Jag hade underfunktion redan förra testet men nu ska jag fullfölja resultaten den här gången.

Vad händer egentligen i kroppen kan man undra.
Ja just nu är jag en enda öppen mottagning för bakterier,  virus och parasiter.  De håller dörrarna öppna för varandra och för andra äckel.
Babesian är ju en släkting med malaria så då förstår en del kanske den bättre.
Borrelia är ju förknippad med fästingar.
Bartonella är också en fästingbakterie.
Babesian har tagit över mina röda blodkroppar och därmed syresätter jag kropp och knopp dåligt.
Det ihop med att ämnesomsättningen är låg och att kroppens organ ständigt tuggas på av dessa kryp i mig förklarar varför man inte ens orkat gå ir sängen för att pissa vissa dagar.
Det förklarar också vsrför kroppen ibland vart helt avstängd. ..den har helt enkelt räddat sig själv.

Så varför har jag inte dött om det nu är så dramatiskt farligt.
Jo. Mina sår som med jämna och ojämna mellanrum blossat upp har räddat livet på mig.
Dessa har krävt starka och många omgångar antibiotika.  Varje kur har backat bakterierna i mig men inte nog för att bromsa deras aktivitet.

Min läkare bad mig idag att skynda otroligt långsamt.  Det min kropp uthärdat och uthärdar är inte på något sätt ett optimalt sätt att få en framgångsrik läkeprocess.
Dock är hon, precis som jag, övertygad om att om någon nu ska gå hela vägen och återvända helt till livet en dag, så är det väl envisa lilla jag.

Det vankas en lång balansgång ett långt tag framöver.
Men jag är glad och positiv för första gången på väldigt länge.
Faktorerna är många. Förändringarna ser kanske inte enorma ut...men för var minut extra på benen och i social gemenskap så ser jag ytterligare ett steg närmare mitt egna jag.

Jag ger A L D R I G upp!

Lika, olika , unika

Jag ska ut och plocka blommor.  Blommor är vackra.
Maskrosor är inte samma som tussilago baea för båda är blommor.
Liljekonvalj är vita men för den sakens skull inte samma som snödroppar.

Blåsippa skiljer sig från vitsipporna och blocklockorna i backen.

De behöver sina växtligheter. Vissa mår bra i diket. Andra på ängen.
Rosor vill gärna vårdas i en ordnad miljö.

En hund är alltid en hund. Men en hund kan vara en Labrador, shitzu, dobberman eller rottweiler.  Alla med sina styrkor och svagheter.

En häst kan vara ponny eller schettis. Det lan vara ett varmblod eller en ardenner.  Alla är hästar.

Vi människor är folk. Vi har olika folk också. Svarta, vita, röda, gula.
Vi har olika kvaliteter.

Vart levande ting i världen har en given plats för jordens välmående.

Vi måste  ta oss fram i landet.

Njuter lite.

Sitter i soffan en stund.

Barnen har kommit i säng och trots att båda är sjuklingar så är det tålmodigt och lugnt här hemma.

Idag har jag tagit paus i plockandet. Har kört någon maskin tvätt bara.
Nästa vecka ska ovanvåningen också röjas upp är planen.
Men jag njuter lite nere sålänge.

Jag samlar ju lite extra bonuskrafter fysiskt nu sista dagarna innan Lördag.

Min mamma tyckte det var ok att barnen kommer halvkrya sålänge de inte har kräkan och det har vi tack och lov inga tecken på.
Jag hoppas de är friska innan såklart men jag vill väldigt gärna till Lidköping och jag litar på mina föräldrar och vet att barnen har det bra där så det känns ok.

Vi hade mormor hos oss när vi var sjuka minns jag allt och jag lever ju ;)

Nu har jag iaf käkat lite och det blir snart sängen.
Sven kan blåsa bäst han vill. Täcke och kudde är gött!

 

Titta jag har nått ett litet mål!

Det tog visserligen en vecka men nu njuter jag.
Duscha och sängen!
Godnatt!

Var börjar man?

När man legat så dålig som jag vart i flera år nu och får ens en gnutta energi tillbaka, då är det mycket man vill ta tag i.

Det känns som jag missat stora delar av barnens liv. Därför har jag njutit av att kunna vara med dom i morgonbestyren. Att äta frukost och säga godmorgon vid bordet istället för liggandes i min säng.

Att kunna prata om dagen när de kommer hem. Att få ta del av varandra på ett mer vaket sätt.

Sen har vi huset. Det förfaller ganska snabbt när man bara ligger.
Eftersom Jonas fått sköta jobb, läxläsning, mat, nattningen och barnens lek och fritid så har det mest akuta vart prioritet. Det hoppas jag kunna ändra steg för steg. Tänk att orka med tvätt och en mindre städning på samma vecka!
Eller laga mat OCH äta samt ta hand om disken!

Att kunna välja när man vill gå ut. Om ens bara för en promenad. Ännu roligare spontant orka med en bio!  Utan att det kräver planering och vila, föreberedelser och bakslag.

Att orka älska den man lever med. Både fysiskt och psykiskt.  Att kunna ge och orka ta emot. Att njuta av närhet när man vill.
I mitt fall att ens vara påklädd dagtid...något jag inte orkat på flera år.

Att umgås.  Umgås med vänner och familj. Att göra saker tillsammans och kunna njuta av det.

Tänk om jag till och med skulle få en andra chans att kunna klara att arbeta igen.
Jag älskade mitt jobb med ungdomarna på behandlingshem och skulle gärna återgå till det om jag kunde. Vilken dröm!

Jag vet att vägen är fruktansvärt lång och processen att ens vända det här skeppet är krävande nog.
Men jag offrar små bitar av den nyvunna energin på att leva lite igen.

Att få se mina barn om dagarna och att kunna hålla och hållas av min man är också läkande. Det ger hopp och glädje vilket i sin tur gör att jag vågar kämpa vidare för att hitta den rätta vägen till att balansera min kropp.

Jag plockar korta stunder i huset för att kunna njuta av mitt hem när jag nu ska kunna stå på benen lite mer planerat regelbundet. Ett skitigt och rörigt hem stressar mig...en dag är kanske ordningen återställd här hemma igen!

Jag lyssnar på min kropp och planerar in vila likväl som ligger kvar om jag inte orkar just för stunden. Ligger kvar precis så länge det behövs. Kravlöst.

Någonstans framåt finns det ett mer balanserat liv och jag ska hitta dit.

Under resans gång är jag så tacksam för att min man och mina barn är de mest förstående och tålmodiga. Inte en gång har de övergivit mig och jag är älskad trots att jag knappt kunnat ta del av livet ens innanför hemmets väggar.

Att min övriga familj står ut med mitt svajande och stöttar mig genom kriserna jag går igenom. Utan att fördömma eller stressa på mig.
Att mina vänner orkar och finns här. Stannar hos mig och skrattar och gråter med mig. Ser mig för den jag är ändå, oavsett om det innebär att man får umgås med mig i en säng i sovrummet!

Att jag fått möjligheten att lära känna och komma i kontakt med djupa kunskapsförmedlare som förklarar vägens olika skeden och som visar hur jag går vidare.

Slutligen också det hopp som nya vänskapsband ger över nätet. Den solidaritet och lojalitet som gång på gång överbevisas och ger mig rysningar.

Min kropp må bära på dödliga bakterier och parasiter men jag har inte känt så mycket hopp och livsvilja på många år.

Jag vill så mycket så fort just nu men kämpar med att bromsa för att vinna i längden.
Det är svårt att välja vad jag ska prioritera och det är svårt att veta var jag ska dra gränserna.
Men för var minut extra om dagen som jag är på benen inser jag att tids nog kommer jag få göra allt det där vardagliga som andra ser som trist.
Jag längtar tillbaka till mig själv!

Det finns mirakel.

Ja. Det har hänt så mycket på kort tid i mitt liv så jag själv har inte riktigt landat i det hela.

Internet är en del av de möten som möjliggjort en sanslöst stor förändring av livet.
Jag ska försöka beta av lite:

Min blogg: Bloggen är min soptunna och dagbok. Den väcker reaktioner på många håll men den får mig att minnas mitt eget liv.
En underbar kvinna i sina äldre dagar ringde en kväll upp mig.
Hon är en inspiration av sällan skådat slag och hon sitter på kunskap och kontakter som visat sig vara ovärdeliga för mig.
Dessutom är hon en underbar ny del av mitt liv.
Jag tror hon är en ängel.
Sedan kontakten inleddes med henne (efter att hon läst här inne) så har jag fått mina tänder amalgamsanerade och förstått vidden av det.
Hon har banat väg till människor med stora kunskapskällor och livet har vart ljusare sen den dag hon valde att ringa mig!

FB: Facebook är ju ett element som mest är under lupp.
Men när jag via ME/CFS- gruppen träffade världens mest kämpande och givande Maria så vaknade min lust att veta mer om varför jag bara blir sjukare och sjukare.
Maria rullade ut röda mattan åt mig och jag fick iväg blodanalysprover till Norge.
Dessa kom tillbaka med en smäll.
Det visar sig att jag ha Borrelia, bartonella och babesia. 
Mina röda blodceller hänger inte ihop och jag syresätter mig inte.

Skadorna som uppstått är självklart framskridna efter alla år.
Efter beskedet så Maria till att jag kom i kontakt med A.Sultan och hans IONOSIL KOLLOIDALT SILVER. Jag tar även msm.
Kroppen jobbar hårt nu med att rensa och trycka tillbaka parasiter och bakterier.
Energin ökar och viljan att leva infinner sig. Lust återkommer.

I veckan nu blit det att försöka få min läkare att crossbehandla mig med antibiotika också.

Jag har en chans till livet igen och sakta men säkert ska jag nu peova denna vägen.

Annars då. Bilen är renoverad och besiktad. Julklappar börjar planeras och vi tar en dag i taget med det.

Alla nya männiakor jag lärt känna är energirika och kah känner mig hemma och trygg med dem.  Någon nygammal känns nytändning på och människor man älskar är ovädeliga.

Men jag har två...bortsett från.maken som är min högre makt.
Emma och Lillebroe. Viktigast.

Mamma och pappa med.  Ställer ipp med barnen för att vi ska på manifestation.  De ståt inte för vårat. Men de väljer inte heller bort oss för de var vi gör. Det är ovillkorlig kärlek när den är som bäst.
Jag ser fram emot det ledet. Facklor och hederstänkande. Mot svenskfientlighet.

Livet är ljust nu. Jag tror på framtiden.  På livet. Men jag ger det tiden.

Väl mött

Borrellia, BARTONELLA 

Gemma

form

Babesia (släkt med malaria)

Mina fullständigt förstörda blodceller

Nedan syns ett visningsex av hurfriskar celler borde sett ut. 

Tuggaknastraskenasvordomardumdristighet

Hej på Er bloggläsare.
Det gäller vän som fiende som nyfiken.

Jag är tydligen illa tvungen att sätta en liten spärr när man kommenterar och alternativet anonym kommer därmed inte finnas längre.
Jag bryr mig inte särskilt mycket om påhopp på mig men mina barn blandades in längre ner och då det alltid är anonyma fegisar som gapar högst så känner jag att en liten spärr behövs.

Jag är den jag är. Det kommer inte ändras av glåpord och att man väljer att gömma sig bakom anonymitet på nätet.

Jag vet vilka vissa är. Det är inte så svårt att känna igen ett skrivbeteende.

Med det sagt så fortsätter bloggen lika vid som innan, till mångas stora förtret.

Väl mött.