När livet tar ett kliv åt fel håll.

Livet är ett till synes märkligt fenomen. När vissa tycks få allt, utan att jobba för det, behöva kämpa, eller ens vara rädda om de mirakel som kommer in i deras liv, så finns det andra som sliter som blå för att klara överleva, få ett normalt liv trots motgångar, vara starka i svåra stunder och fatta rätt beslut när stunden kräver det.

Hur man än vänder och vrider på det har säkert alla sin egna lilla börda packad i en ryggsäck, men vissas bördor är orättvist stora och den ena ryggsäcken efter den andra fylls med svårigheter och dom kedjas ihop och slutligen drar man ett långt tågpacke av ryggsäckar, fulla med svårigheter och utan luft emellan.

Dagens blogg vill jag skänka till "en av mina ungdomar". Hon är vuxen idag, har klarat sig igenom så mycket svårigheter och jag önskade så innerligt att det var hennes tur nu, hennes tur att få den där luften under vingarna som gav henne styrkan att flyga över ett helt berg, inte bara klättra pinnhålet högre. Istället föll hon hårt.
Hon har fått genomgå en av de svåraste saker i livet jag kan tänka mig. Hon och hennes sambo har fått fatta det svåraste beslut man någonsin ska behöva göra. Dom var tvungna att fatta beslut om sin son som dom gemensamt skapat.
För ibland tar livet ett snesteg, det bara är så. Har man inte vart där så kan man omöjligt förstå. Jag erkänner att jag kan inte förstå. Men jag hyser all tänkbarn respekt och ödmjukhet för det detta par nu tagit första klivet igenom, dom satte sin egna önskan sist och barnets bästa först, dom vägde barnets bästa, sin kärlek för barnets bästa, tyngst...och lille grabben slapp därmed ett liv av långt lidande.
Det är med sorg och tårar jag skriver detta, för jag kan bara skrapa på ytan av hur dom känner sig. Barnet hade fler skador än vad som var konstaterat vilket säkerligen gör att "andra" tycker det var mer rätt än innan då, men deras sorg, deras svåra beslut fanns ju där så långt innan.
Men dom två, dessa två underbara unga människor, fick fatta ett beslut dom aldrig skulle behöva uppleva, ingen borde få uppleva det, dom gjorde det med största möjliga oegoism, dom värnade om barnet, inte om sin egna önskan att få denna lille gosse i sin "ägo".
Min vädjan är att ge dom närvaro och stöttning när dom själva vill, respektera deras beslut, acceptera det och acceptera deras sorg. Förstå att det här kommer ta tid, ge dom tid.

Livet tar ibland ett kliv åt fel håll, det borde inte vara så, men det gör det.

Var rädda om varandra, det Ni faktiskt har och det Ni får, allt är gåvor och naturen kräver balans. Vi ska ge varandra balans, utrymme, ömsesidighet. Vi ska respektera och acceptera andras beslut och svårigheter. Ingen kan säga hur en annan människa ska reagera och känna. Glöm inte det.

Vila i frid du lille Neoh. 
Jag har bett min mormor stryka på din rygg och sjunga "Tryggare kan ingen vara" för dig, vaka över de dina, dom kommer aldrig glömma dig.