Jogga

Ja...det är tydligen något vi gör i den här familjen numera. I Lördags var vi i Karlsborg och sprang hinderbana.

Idag har jag joggat 2.4 km...
Pontus drog 2.5...Jonas 5 km.
Zanna var hemma och studade.

Varför? Ja jag har inget egentligt mål eller syfte. Jag joggar när lusten faller på och zumbar en gång i veckan. Kravlöst. Det ger väl även Jonas lite support nu när han laddar för race i September.

Jag kommer i ett par för små byxor...det är väl bonusen.
Jag kommer troligen kunna andas lite lättare och det är ju bra. Annars är drt enkom för välmående när kroppenvill och orkar.

Inga mer krascher nu med besvikelser över saker som inte uppnås. Var dag ny får leda vägen. Om kroppen inte vill så är det så. Mer press eller krav än så sätter jag inte.

Senaste tiden i bilder

Altanstäd och husröjning med efterföljande grillning. 

Zanna packar inför läger.

Cruising i Tibro och jag fick äran att köra den här fantastiska Cadillacen från 1956.

Minizoo med Jens, Arwen och Pontus!

Jonas nya salomonskor, anpassade för hårdare tag!

Knackelibang

Det kan inte gå på räls jämt. Nu har vi hållt ett väldigt högt och aktivt tempo i huset med stafett, träning, klädköp till Jonas, läger med Zanna, jag körde Cadillac på cruisingen, Pontus knä, bror med dotter har hälsat på och så vidare. Högt tempo och mycket socialt.
Så det är inte konstigt att jag och barnen är lite smått brända.
Idag brast det och jag rök ihop med Zanna. Det blev inget produktivt bråk alls och vi båda vräkte ur oss fruktansvärt onödiga saker. Det tar ju inte många minuter innan min ångest kickar in och som tur var kunde jag prata med min sessa och be om ursäkt innan hon somnade.

När dessa dagar anländer och det stormar i hela hemmet, då undrar jag hur det ska gå om låsningarna kommer tätare eller om annat tillkommer. För det blir detaljlåsningar och diskussioner fastnar direkt när vi är så här trötta.
Det är väldigt sällan vi tydligt märker av Z aspergers på detta vis. Därför borde jag också tackla det på ett vettigt sätt. Men idag brast det som sagt.
Jag får förlåta mig själv annars går jag sönder. Nu vet min fina tjejja iaf att jag själv är medveten om att jag gick över gränsen. Det är inte ok, men jag är också bara människa.

Utöver detta kvällsinferno så är min cykel kass. Däcket vobblar 😠
Jag ska ordna en egen cykel som INGEN får röra sen. Jag är jätteberoende av cykel eftersom bilen allt som oftast är borta. En fungerande cykel!
Bra dag va? Eller inte.

Nä. Dags att göra kvällen. Imorgon får det allt bli en bättre dag!

Rankåsstafetten

Hej hopp! Idag har ett litet gäng från Tibro film och teater sprungit stafett i rankås. Vi hette "Grankottar i fontanellen" & hade impulstillverkade hattar och t-shirts.
6 tappra deltagare blev vi, jag, Zanna, Pontus, Joanna, Emma och Jannica.
I detta glada gäng fanns inga fullfjädrade atleter utan snarare en skadad unge, en tjockis med kronisk sjukdom, en ovan och otränad sing och songwriter, en glad tjej mitt i livsförändring (och vår bästa löpare) samt två preeteens.
Vi gjorde trots detta en helt godkänd insats. Alla sprang två varv var och Emma tog tre.
13 varv totalt!
Jag JOGGADE båda mina varv. I huvudet hörde jag Rebeccas (zumbainstruktör) HÄÄÄNG I, så det gjorde jag.
Efter ett varv brukar jag bokstavligen klappa ihop. Förra året var vi inte med. Så i år var första gången med Kolloidalt Silver i kroppen. Det gjorde skillnad för jag fick syresättning! Jag återhämtade mig relativt snabbt och kunde gå ut ett varv till i samma tempo. Otroligt! Inte ens då föll jag ihop. Otroligt.
Det låter kanske sjukt att vara så jäkla stolt över en sammanlagd sträcka på 2,5 km...men människor i min omgivning som följt min resa inser att detta borde vara omöjligt sett till hur jag mådde för bara ett och halvt år sedan.

Nu är kroppen öm och matt och dessutom börjar träningsvärken från zumbans magövningar komma med! Men jag tog mig så här långt!

Lika stolt som jag är över detta är jag över barnen som också satsade fullt ut. Och över Emma och Jannica som kommer upp och levererar både varv och umgänge!
Än mer stolthet finns för min fina man som är taggad på en personlig resa med nya mål.
Vi ska in så han får sko sig på rätt sätt och sen kan han köra på! Älskar den mannen!

Nu hoppas jag att huvudet slappnar av lite så sömn vill infinna sig. Natti natti.

Mycket tempo ger bakslag.

Jag borde ha lärt mig det vid det här laget.
I Torsdags tog vi det rätt lugnt. I Fredags kom Samuel, Joanna, Jens och Arwen. Zanna däremot åkte ut till Lalla och Uno.
Det blir lätt stimmigt och lite rörigt när alla är här samtidigt. Dessutom har jag börjat röja ut så att rumsflytt ska gå att genomföra, något som gör det än mer rörigt.
På kvällen hade Motgift förfest på podden, det fick alla snällt rätta sig wfter för det ville varken jag eller Jonas missa.

Ännu senare åkte bröderna och samtliga ungar (även Pontus) och sov hos Samuel.
Jonas och jag lyssnade färdigt på podden innan vi la oss.

Lördagen bjöd på lunch uppe på Kathy Thai. Mor och far bjussade! Efter det började tröttheten komma ikapp.

Blev liggande större delen av Lördagen, utom sista delen av kvällen.

Söndagen var lika utmattad den. Jonas däremot hoppade upp på morgonen och drog iväg med T3 och tränade på K3, körde hinderbanor. Han kom hem blöt, blåslagen men lycklig.
Så nu ska han ge sig i kag med ocr-träning då. Målet är att delta i ett lopp framöver.

Idag är jag fortfarande back. Kroppen strejkar. Jag önskar verkligen att det inte vore så stor energibrist men jag vet att det ger med sig snabbare om jag accepterar läget.
Så här ligger jag.