I en vagn på livets resa.

Jag måste säga att jag har tagit mig upp ganska bra efter de senaste årens motstridigheter.
jag kan ju inte påstå att jag är i mål, eller ens i närheten för den delen, men jag ligger inte längre 3-4 dygn i sträck och är i ett ständigt koma.

Vagnen jag hamnade i var väl inte den jag hade i tankarna när jag någon gång beställde min vuxna resa. Jag hade väl inte beställt första klass heller, men att hamna i vagnen där kol transporteras var inte heller det valet jag gjorde.

Jag tror man kan påverka mycket i sitt liv, men jag tror också på att man hamnar under ödets ibland grymma humor och då måste man åka med på den stigen en bit för att kunna komma in på andra, mindre snåriga stigar.

Vissa saker har gjort ondare än andra.
Att inte kunna vara den mamma man önskar sina barn har tidvis gjort fruktansvärt ont - men vänder jag på den kronan så kommer klaven, mina barn har en mamma och en pappa, föräldrar som brur sig om sina barn och som fostrat två stabila individer som växer och frodas. Och jag har haft den stora förmånen att ens få barn, det får inte alla.

Att förlora vänner när skeppet redan tycktes vara dränkt - men sätter jag stjärtfena på drunkningen blir jag ju sjöjungfru och kan utforska havet...och i havet fanns det andra likasinnade och mer raka och avslappnade individer. Kravlösa simmar vi genom vågor och stiltje, vem kunde anat det?

Huset som någon glömde - fast klickar jag mig in på Tibros omnejd på hemnet så ser jag vad renoveringskaos och dyra drömmar gett andra, försäljning och separation, ständiga krav på mer och bättre eller dyrare, vi må inte vara klara helt, men vi lever med varandra och älskar istället.

Diagnoser och sjukdomar som människor tror man väljer, vill ha, fabricerar - men delar jag på tabletten finns däri ett pulver av äkta vara, där i kan man hitta sanningen, man kan finna styrkan vi haft och fortfarande har, man kan se paniken hos andra, när vår överlevnad gått över förståndet hos de flesta.

Så nej, jag sitter kanske inte i den vagn jag en gång beställde, men jag skulle inte vilja byta ut den vagn jag är i idag heller. Visst finns det bekvämligheter att önska, men dom planerar jag inaccordera på resans gång.

Och om Du och Du och kanske också Du börjar rannsaka ditt liv så ser du snart att det som egentligen betyder något är inte lyxen och flärden utan gemenskapen, äktheten och närheten.

Jag har ett skyddsnät när jag faller, men det är av helt annat material än vad jag någonsin kunnat drömma om, hålen är sedan länge lagade och opålitliga maskor återlämnade till sina rätta ägare.

Jag reser vidare, med nyfikenhet, inte med sorg och bitterhet. Vem vill leva i en dålig kopia eller en gammal repris när nyheter och färskhet och den äkta varan ändå finns billigare, bättre och stabilare?

Nästa anhalt planerar jag att inaccordera ytterligare acceptans i min vagn...