Jag är stenrik...

...ja jag är ju det. Inte på pengar dock. Men av en kärleksfull omgivning full i förståelse och empati.
Jag kan förstå att detta kaos kring mig verkar förvirrande och kanske rent överdramatiserat i folks ögon.
Men vi lever inte i någon rosenrosa fluffvärld i den här familjen. Den är snarare brutalt kringkastande, våran värld.
Jag har alltid engagerat mig för mycket i allt och alla och därför också vart oerhört sårbar.
Jag har insikter i att jag ofta går på hårt, mycket och ofta väldigt rakt. Många ggr skrämmer det folk.
Så har vi då alla våra diagnoser. Vi har ändå viss balans nu sen pusselbitar faller på plats. Vissa saker blir lättare då. Andra svårare. Min diagnos...ME (läs gärna på om den på www.gottfrieskliniken.se) är inte lätt att acceptera. Den kräver en massa planerande för att kunna genomföra aktiviteter. Bara att handla kräver inplanerad vila innan och efter. Då kan ni förstå hur jag måste kapsla för att åka långt, vo hemifrån och anpassa mig.
Nu hade jag dock planerat och pacat (balanserat och kapslat energi) för att kunna fira semester med finaste ungarna man kan få och världens goaste man. Jag ville verkligen åka o träffa alla "hemma" i Värmland.

Igår stals min samlade kraft. Jag har försökt bygga upp det som gått under dagen...men jag fick ge upp. Jag får stanna hemma.

Jag antar att jag inte ens behöver tala om hur smärtsamt det är inombords att behöva offra de mina för någon annan tycker sig ha rätt att vända världen upp och ner stup i kvarten.
Du är inget offer i det här...du är en manipulativ skådrspelare.

Så nu ligger jag här. Apatiskt ebergidränerad och kan inte åka med min familj.
Jag vet dock att dom kommer få fina dagar och massa mys...men jag ville också dela det med dom.

Så jsg tillåter mig själv att vara lite bitter och ledsen iaf...för jag vill kunna vara med dom jag älskar..utan att riskera hälsa som kan ge permanenta skador.

Jonas min fina. Jag älskar dig o barnen....glöm aldrig det!