Jag har avsaknad av ord just nu.

När jag går ner i röriga perioder, perioder fulla med ansvar coh planering eller då jag faktiskt själv blir sjuk, då orkar inte orden sig fram till tangentbordets löpande.

Nu är det väl det ena och det andra men jag börjar väl i den negativa änden så kan jag avsluta positiv sen.

Sårinfektioner blir ordet då.

Under 2 år har sår av denna typ kommit och gått....jag äter antibiotika för jag vet inte vilken gång i ordningen. Nu har jag fått remiss till hud, dels för omläggningshjälp, jag tål inte en enda tejp längre, dels för cellprover, då såren beter sig för likt skivepitelcancer. Varken jag eller läkare vill väl chansa att missa det isf.

Jag fick en glädjechock förra veckan när jag erbjöds en kontrabas...glädjen flög sin kos igen när erbjudandet togs tillbaka och jag var jätteledsen rent ut. Dom kom en riddare i skinande rusning och ordnade och grejade en annan deal till mig och innan jag svarade ja på den ville jag göra en sista koll så att jag med säkerhet visste att den första inte skulle bli fri efter sommaren.

Hux och flux vändes allt igen och svarta änkan hämtas hem på Måndag.

Hon ÄR en skönhet och jag längtar ihjäl mig.

Dock känner jag så för min riddare som räddade upp allt. Han vände sig ut och in för att hjälpa mig och göra mig glad igen och jag är skyldig honom både en tjänst, ett förlåt och en kram.

Då vi inte känner varandra så väl så tog jag fram skissblocket som typ aldrig används längre och tecknade en bild som jag tyckte var talande för honom. Den ramades in och ett litet mess lämnades på baksidan innan det hamnade i presentpapper på hans trappa.

Under senare delen av livet har jag haft så fina upplevelser av diverse individer och jag inser för var dag som går att någon form av hopp finns det för att livet ska vara värdigt trots allt kaos. Pernilla, Anders, Michael, stora delar av revygänget...

Min fina familj sen, fina fina maken som jag älskar så högt, våra fina kids som är unika och vackra, mamma o pappa, svärfar och svärmor, svägerskan och mina bröder...o min fruga. Mina galna djur <3

Brunte bus

Sokkie bebis (1.6 kilo) och Bellabus (5.6 kilo)

O lille virvel-Rollo.

Så jodå, jag står upp än, trots infektioner, ME, mediciner och ont....och när Svarta Änkan kommer ska jag börja uppfylla en vuxendröm....det ser jag fram emot.