Talande tystnad.

Idag har det vart en något obekväm dag för min dotter. Hon har vart stum, inte öppnat munnen och pratat med varken mig eller Pontus på nästan hela dagen.

När det här inträffar tror jag alltid saker har hänt i skolan. Hon var ju glad i morse innan skolan började?
Här ligger en svårighet. Att inte kunna nå fram till mitt egna barn när jag så tydligt ser att något trycker henne.
Min älskade lilla fina tjej.
Hon kämpar så med att orka och klara av skolan och uppepå den de sociala färdigheterna som krävs för att inte bli utstött.

Jag önskar jag kunde ta henne bort från allt och bara låte henne få leva så som hon känner att hon mår bra av. Världen fungerar tyvärr inte så, verkligheten kommer komma ikapp oss.

Jag har fått dom finaste av barn. Senast idag ringde en släkting till Jonas och sa att våra barn är så fina och väluppfostrade. Och nej, jag menar inte att det alltid är så, jag menar inte att dom är felfria och perfekta, men det är inte jag heller...
Men när det gäller, när det krävs lite stil och finess och hyfs...då har jag och Jonas lyckats i vår uppfostran!
Hur? Vi är förbannat konsekventa och fyrkantiga...och vet ni, hur tråkigt det än låter så fungerar det, det ger oss alla struktur och trygghet och minimerar konflikter som är onödiga.

Jag älskar min fina familj, min make som faktiskt gör allt för att orka med både jobb och hem. Det må låta som vardag, men när man inte fungerar som alla andra, när hjärnan centrifugerar vart enda intryck utan att sålla, då är det en bragd, en energitävling och en jävla vilja som krävs. Min man har det hela.
Han kanske inte är snabbast på huset eller alltid den mest optimistiske, men han är mitt livs kärlek och vi fixar allt tillsammans.

Och så lille energiknippet Pontus, alltid så full i liv, så fin och så go och artig. Mitt lilla hjärtegryn!

Jag har vunnit en jättevinst i livet, jag är omgiven av kärlek. Och jag älskar dom oändligt, alla mina tre hjärtevärmare!