Det måste krävas ett geni

För att lyckas med att sabba en av de mest skrattfyllda dagar på länge. Det tvärvände jag för alla inblandade när min smarta hjärna beslutade sig för att beblanda goa vänner i en soppa av ångest och förflutna känslor utan en tanke på hur fruktansvärt fel allt skulle framstå.
Jag längtade tillsist till en enda famn. Jonas. Han kan den här sidan av mig. Han vet vad som behöver göras och sägas och vi pratade länge inatt.
Jag kan väl tycka att vi kom en bit...men jag kan också säga att så rädd som jag är för min sjukdom just nu har jag inte tidigare vart. Han tröttnar o blir frustrerad över mitt liggande o min energibrist...med all rätt, jag gör ju också det. Då blir det plötsligt så att jag känner att jag borde pressa mig lite mer...o det resulterar i total krasch. Jag hatar ME-diagnosen. Jag hatar den för det känns som den tar alla från mig som alltid funnits. Vänner som försvann o nu Jonas som inte vet hur länge detta kan pågå...mina barn sen då?
Ångesten är total idag...ångest och förtvivlan och jag vill få fly...helt.
Jag avslutar med ett innerligt förlåt till Emma och Michael...jag kommer må dåligt o straffa mig länge för hur det blev igår. Alkoholen uteblir ett tag nu...helt.
Jonas. Jag älskar dig. Du är min lyckliga stjärna.

Over and out.