När VÄRDELÖS inte räcker till.

Jag vet inte hur jag ska palla mer. Jag halkar på hala kanter och branter som är omöjliga att ta sig förbi...nej inget är väl omöjligt kanske, men det känns ganska ouppnåbart att vända det här enorma skeppet av depression, med trasiga propellrar, en motor som skär snart och dessutom är bränslet sedan länge slut.

Man skulle ju kunna tro att depressionen i sig är det stora problemet, men den fanns inte där från början. Den kom med alla felkastade diagnoser som kommit och gått...och när jag nu hamnat rätt så borde jag inte, men kan inte låta bli, att tänka hur det hade vart om jag INTE hade fått gå så länge.

Jag orkar inte träffa mina vänner, jag saknar dom enormt men pallar inte...vet ni hur ont det gör? Jag har fått ge upp så mycket det senaste och det känns som det inte är nog med det ändå.

Barnen har en mamma som är så fruktansvärt oaktiv och Jonas ja han känner nog ingen lycka med mig längre, han ser ju bara ett vrak...iaf känner jag mig som ett vrak. Undrar hur länge han orkar? Hur långt räcker kärlek?

Jag önskar jag hade råd att anlita folk att göra de sista små små bitarna med huset, sen skulle jag vilja sälja det. Jag skulle vilja flytta in i en lägenhet igen, kanske skulle det spara lite energi till oss iaf? En fin fyra...det vore skönt...även om flytten förmodligen skulle knäcka mig för en stund.


Råd ja...pengar...jag hatar dom, eller ja, hatar att INTE ha dom. Stampar runt på samma ställe om och om igen...bussen går liksom ingenstans. Snälla åk förbi ett kraftverk och ett pengaregn.

Jag verkar förmodligen bitter och gnällig, men jag är bara ledsen, så förbannat ledsen och trött och smärtpåverkad.
Så här ska inte livet vara som 32-åring väl?

En lägenhet....alla vill till hus, jag vill inget hus ha.

Nä, nu ser jag inte vad jag skriver längre, så jag lägger ner, jag går och lägger mig, läser böcker från mormor och försöker ta till mig hennes styrka hon hade. Hon var en krutgumma med ett hjärta av det dyraste material man kan finna. Jag saknar henne.