"När jag tror jag vet, går jag bet..."

Det har vart en ovanligt tung helg på många plan.
Zanna började visserligen hos en ny avlastningsfamilj och det var väl det enda som var riktigt positivt.

Innan lunch hade passerat i Fredags så hade ett relativt soligt sinne förvridits till tomhet och mörker av ett endaste litet ord. Cancer.

Förbannades helvetes jävla skitsjukdom som bara kliver in i folks ovetande liv och vänder upp och ner på människors tillvaro, sätter liksom saker på sin spets. Den medför oro, ovisshet, ängslan, ångest, ilska och hjälplöshet.
Fel människa även denna gången såklart. Lämna genast Hans kropp du äckliga, förvridna och förstörande helveteskap!

Helgen har ju haft sin maka gång ändå, det måste den ju ha, men en ständig tomhet och hjälplöshet har hela tiden funnits i bakgrunden.
Träffade Emma igår hos mina föräldrar, hon fick väl höra på typ hela min ältning och process över lag, med pengar, livet, hus, ungar, diagnoser, framtidsutsikter och gud vet vad.
Som den vän hon är lyssnade hon på ett sätt jag behövde igår och jag fick tömma lite av allt som kokar i mig. Jag vill gråta, är trött, har ont och är orkeslös.

I morgon lär det väl inte bli bättre precis. Sally har vart dålig i sin mage i över en vecka, ögonen rinner och hon är tidvis ganska apatisk. Misstänker vad vetrinären kommer säga den här gången och hur ont det än gör i mig så kan jag inte vara egoist mer nu. Jag får trösta mig med att hon fått riktigt fin uppmärksamhet och massor av kärlek hos oss under den lilla tid hon vart här.

Jag orkar faktiskt inte blogga mer just nu, jag känner mig mest som en sluten mussla och orkar inte vidga dom perspektiven just nu.

Tänker på Er mina vänner, både Ni som är drabbade nu men även Emma som är en fin och mycket tolerant vän.
Ni är guld, allihop.