Hur har Han orkat under alla dessa åt, hur har Han själv överlevt när alla odds pekar mot att självutplåning eller att fly vore det enda vettiga, det enda logiska.
Hur kom Han in i mitt liv och hur i all världen kommer det sig att Han stannar hos mig.
Visst har Han själv en packning, ett bagage...men det har liksom vart som Han satt det i andra hand, för att få oss att kunna ha ett liv som är värt just den benämningen, ett liv.
Så Han stod bredvid mig och uppfostrade våra barn med kärlek och rutin då jag själv knappt orkade höra mitt namn nämnas.
Jag tilläts ligga utan krav eller skäll eller att bli dömd, han förklarade för våra barn och han gav mig en kram eller stilla puss för att visa att han var kvar. Ingen stress, ingen press, bara ett oändligt tålamod.
När jag förlorade andra nära, i den skärseld jag mot varje fibers vilja hade hamnat i, när dom sprang, övergav och lämnade mig ensam och full i skuld och skam över min sjukdom, ja då fanns Han hos mig, tröstade och talade om att jag faktiskt var värd mer än det.
Han har med leende låtit mig hållas med revyn för att få helas mentalt, Han har släppt mig fri de gånger energin funnits och jag behövt få känna mig levandes med andra dansandes vindar ute på olika dansanta fält, Han har tagit hand om mig när dessa kvällar nått sitt slut och sidor av mig vaknat som man kanske egentligen inte alls vill se hos den man älskar.
Han har aldrig sagt till mig att jag ska rycka upp mig, skärpa till mig, eller sluta gnälla. Han har gett mig energi att orka följa ordinationer, att våga testa alla bra och dåliga förslag som jagat mig under tiden.
Han har vårdat min, tidvis övergivna, livsvilja, gett den näring i form av små anpassade insatser och vattnat mig med övertygelse om att vi klarar detta tillsammans.
Hur kommer det sig att just Jag belönades med denna skyddande kärlek, hur blev just jag insvept i dess mjuka silkestyger och dess räddande bevattning?
Han är min kärlek i Livet, Han är den som låter mitt hjärta fortsätta slå när allt annat talar för att nattsvart borde vara det enda i signalväg man tolkar in. Han tänder ett ljus var gång jag ser Honom.
Min Man, min Kärlek, min Räddare...Jonas jag älskar Dig, ord kan inte förklara vad Du betyder för mig, men du ska veta det, jag älskar Dig!
Själsfrände vet du Ellen! En del har lyckan att möta sin! Å jag menar nog på att både du och jag har det, vet en hel del till, men inte alla!
SvaraRaderaKärleken. Den gör att man aldrig överger sin partner, vad som än händer i livet. Den kärleken är djupare än vad som går att beskriva i ord.
SvaraRaderaJag har träffat min livs kärlek jag med, vad vi än gått och kommer att gå igenom i livet, så finns vi där för varandra och våra små.
Kram, Mia.