Skrattretande.

Ja nu klarar jag inte att ligga mer, så jag har mosat alla sorters febernedsättande av olika slag jag har för att orka sitta upp istället, men det går inte så bra det heller.

I natt kunde jag inte somna. Jag hade läst "Varför gråter inte Emma?" som handlade om Arbogamorden på två små barn. Varför jag plågade mig med att läsa den vet jag inte, men jag sträckläste den och grät i ångest och förtvivlan flera gånger om.
När jag skulle sova kunde jag inte somna, jag funderade en hel del på livet, mitt egna liv.

Jag är förbannat gnällig ibland, för egentligen har jag det väl bra?
Fast är det mitt ansvar att tiga för att andra har det värre? För det här är verkligen inte en lätt balansplatta jag och min familj går på, den är instabil och kräver konstant omsorg och omtanke.

Jag vet inte var jag ska göra av mig själv i min egen smärta, mitt egna kroppsarbete och min panik i att inte kunna fixa till saker så att alla i min omgivning kan få ut bästa möjliga av livet.
Det låter säkert omöjligt, men jag tänker självfallet inte på materiella ting nu, jag tänker på balans.

Zannas skolgång är en mycket viktig del. När jag ändå nämner den kanske jag ska passa på att gnälla om skolavslutningen? Den där rektorn för skolan höll ett tal för barnen om val. Hur man väljer hur man ska må från dag till dag, man väljer sina bra och dåliga dagar...tack för den. Ännu mer tack när hon sen säger att barnen ska ifrågasätta sina föräldrars och andra vuxnas måsten, man måste tydligen bara tre saker i livet, födas, dö och välja. Och om föräldrar säger nej och tex måste laga mat, ja då är det lika med att barnen väljs bort, det borde barnen veta och påpeka enligt min dotters rektor.
Många många föräldrar har ifrågasatt talet och bett mig skriva en insändare...nu har jag inte hunnit det tyvärr, men min blogg har ju en hel del läsare...varje dag.

Hur som helst, Zannas skolgång ska fortsätta på ett bättre sätt, men denna terminen var jag faktiskt tvungen att pausa striden, för att samla kraft, för i höst blir det skolverket. Och som om det inte vore nog, så börjar ju sonen med, som också utreds...och där är jag nog redan utdömd av lärarna känner jag...må så vara. Mina barn har rättigheter och jag ger mig aldrig...aldrig.

Jonas behöver genomgår ett sånt snarkningstest, hans trötthet är från och till nästan medvetslöshetstillstånd och den stackaren han jobbar ju häcken av sig för oss andra.

Min egna kropp då? Jag fick mitt senaste läkarintyg, från min läkare som nu ska sluta. Ett rabblande av diagnoser beskriver nog mig som bäst, neuromuskelosketalt symtom, utmattningssyndrom, ME, fibromyalgin DD Mb Dercum, diskbråck i bröstpelare och ländrygg, fraktur i ländrygg...and so it goes on. Huvuddiagnoskoden innefattar att man praktiskt taget har gett upp behandlingsmetoder, det är mao hantering och medicinering som kommer bli det som fortgår. Vill någon ha mitt liv, eller iaf min kropp?

Nu kommer Jonas hem, jag orkar inte sitta uppe mer iaf...o förmodligen inte ligga ner heller.

Fortsätter imorgon. Godnatt på er.