Att odla fram vänskap på gamla dar!

När man var liten var allt så enkelt. Visst var det?
Okomplicerat och lätt.

Nej inte alltid, jag vet. Men jag tänker på saker som att det var ok o fråga om man skulle leka, om man fick chans eller så kunde man skicka en lapp eller kanske en kompis att föra ens talan.

Som vuxen är det inte alltid lika lätt.
När min närmsta vänskapsrelation dog ut pga av omständigheter kring andra mådde jag verkligen skit. Jag har i flera samtal liknat det med att genomgå en separation eller skilsmässa. Låter det överdrivet tycker du?
Jag kan tala om att det är det inte...inte när någon man delat allt med, upplevt glädje, sorg och kriser ihop med sedan unga år, sett utvecklas, förändras, pånyttfödas och ja gud vet vad...och plötsligt en dag så finns inte allt det där självklara.

Så många ggr jag har velat springa och berätta både positiva och negativa besked, men kommit på att där finns inget att hämta eller lämna längre, iaf inte på samma djupa plan.

Jag har haft sorg och separationsångest på samma sätt som när en kärlek försvinner. Jag har ältat och gråtit, förbannat mig själv. Men jag har också kommit fram till att jag bär inte ensam skuld i en kraschad relation.

Vidare har jag funnit och vunnit nya vänner, dom är inte lika inbitna, känner mig inte lika djupt (än), men dom månar om mig, ser mig för den jag är och är villiga att ta mig i ett helt paket, inte bara de bitarna som ger dom något.

Jag är sargad, kantstött, brokig och lite skadad, jag har en komplex familjesituation som kräver tid, planering och struktur. Jag trodde ett tag där att ingen...och då menar jag verkligen ingen, skulle orka med helheten kring mitt och de mina.
Jag börjar inse att det är inte sant.

Och det kommer över mig lite nu och då, att man kan odla fram nya vänskapsband fast man blir äldre. Jag menar Johanna och Emma är två helt underbara individer som ger mig så oerhört mycket. Och vet ni, jag tror ett frö till är sått hos min granne Pernilla här bakom. Hon må också vara kantstött och kanske inte har världens bästa självkänsla, men jag ser en uppriktig och mycket fin människa i henne, en som, precis som jag, vill få vara den hon är.
Hon har sitt bagage, jag har mitt, men när vi satt oss för att prata dom senaste gångerna har tiden flugit iväg! Jag känner mig inte stressad, inte rastlös utan bara helt naturlig. Jag älskar den känslan.

Jag har bestämt mig för att vattna mina nyplanterade växter, grönsaker och frukter, för jag har börjat få upp ett hopp om att det kanske ändå finns någon promille av individer som faktiskt både kan ge och ta även här i hålan...jag är inte villig att ge upp något som känns så rätt.

Just nu tänker jag nyttja den medvind jag känner, surfa på vågorna och låta draken få luft under sig för att flyga högt...jag ger det nya en chans...och kanske ska jag i mitt vokabulär där kravlöst nu väger tungt inte heller rata ordet kantstött...för i ärlighetens namn, hur spännande är egentligen det perfekta?